»Om du försvinner till ett bättre liv/Är hela min tillvaro förbi« sjöng Pelle Ossler i låten ”Hela Mitt Liv” på förra skivan Ett Brus (2008). Det är där som årets uppföljare Stas tar vid. Efter uppbrottet. På den absoluta botten.
Stas är en temaskiva om Osslers egen skilsmässa. Den låter därefter. Anslaget är gråare än innerstadsbetong och lika stilrent som skivans svartvita, grovkorniga omslagsbild. Nämnda Ett Brus spelades in i den legendariska Hansa-studion som tidigare nyttjats av bland andra Depeche Mode och Nick Cave & the Bad Seeds. Det är två akter, med vilka Ossler idag har fler gemensamma musikaliska nämnare än vad han har med sitt gamla band Wilmer X (där han var gitarrist under 17 års tid).
Pelle Ossler har haft stor del i den utveckling mot depprock och Einstürzende Neubauten-klanger som kompisen Joakim Thåström har tagit på sina senaste soloskivor. Stas befinner sig i samma musikaliska sfär men här är den centrala punkten istället Osslers berättelser och säregna gitarrspel (ibland med stråke). Skivans storhet ligger till lika del hos det starka låtmaterialet som bland detaljerna i de snygga och omsorgsfullt bearbetade arrangemangen: Den skeva stråksamplingen som slår an den ödesmättade tonen i ”Skönhet I Förfall”. Orgeln som förstärker det storslagna vemodet i ”Fåglar Faller”. Och att ”Grisarna Och Flugorna” tycks ha blivit en hit (att döma av reaktionerna när han spelat den live tidigare i år) är inte ett dugg förvånande. Det här kan mycket väl vara det bästa som nu 51-årige Per Jerker Ossler har gjort!