Tillknäppt, spänt och personligt med Foals

Yannis Philippakis, Foals. Foto: Mattias Pettersson/RockfotoDet är en vanlig uppfattning att Yannis Philippakis, Foals 27-årige sångare, är svårt självkritisk. Faktum är att hela hans band har ett rykte om sig att vara svåra och överpresterande perfektionister.

Själv tycker Yannis att de snarare är neurotiska och att hans texter vittnar om en reserverad och överanalytisk personlighet mer än självkritik.

– Det stör mig, men när jag inte aktivt undviker det tänker jag på människor som babianer med mindre hår och det gör mig deprimerad, säger han och blåser ut cigarettrök i höstluften.

Om någon timme kommer Foals att ställa sig på Berns scen och till punkt och pricka uppfylla den profetia musiksajten Pitchfork la fram när de recenserade senaste albumet Holy Fire. Man kan se ljusshowen och publiken explodera i låtarnas klimax, det är svårt att se musiken skriven i något annat syfte, stod det i recensionen. Yannis själv kommer vid ett ögonblick under kvällen att hänga i Berns balkonger och därefter dansa på bardisken. Sedan Holy Fire släpptes har bandet börjat dricka mer, berättar Yannis i ett sidospår och tillägger att han gillar det. Men den urspårade rockstjärnesidan är svår att se när han går in i en monolog om den senaste boken han läste, en biografi över Hemingway.

Yannis bildade Foals tillsammans med Jimmy Smith under universitetstiden i Oxford. Där läste han litteratur och skrev texter inspirerade av imagismen, en litterär rörelse som strävade efter ett osentimentalt bildspråk. Jimmy läste geografi och ville spela experimentell rock med komplexa rytmer och gitarrslingor.

Efter att de båda lämnat sina tidigare band rekryterade de Jack Bevan, Edwin Congreave och Walter Gervers och döpte sig till Foals. De neurotiska och tillknäppta dragen går i bandet och Yannis har försökt komma tillrätta med dem sedan första skivan Antidotes, som släpptes för fem år sedan.

– Vi hade en väldigt specifik idé om hur vi borde låta i början och musiken sögs in i sig själv. Till och med under förra skivan, Total Life Forever, var vi som Woody Allen på uppåttjack i studion, oroade oss och detaljstyrde allt. Jag tror att vi har kommit varandra tillräckligt nära för att släppa taget om det nu.

Studioneuroserna var inte de enda som lugnade sig under inspelningen av Holy Fire, det gjorde även de personliga. Numera gör sig oron bara påmind när Yannis tittar ner från en hög höjd, berättar han, ”för jag vet att jag har en dödslängtan”. Han kan också sluta vara ängslig över hur det ska gå för bandet. Det kritikerrosade albumet har gett Foals ett nytt liv som är få av de gamla indierockbanden förunnat.

– Alla har en kula med sitt namn på. Man vet att man inte kommer att existera för evigt. Vi är kaxiga för att vi har lyckats ducka för den kulan ett tag. När den träffar oss kommer det att vara för att vi stod stilla länge nog att låta den göra det och då förtjänar vi det. Men jag är glad att vi fortfarande är här och inte har tagit livet av varandra än. Jag tycker att det är något att vara stolt över.

Foals musik har på tre skivor gått från ”torr och djup” till öppen och poppig. Bandet har försiktigt låtit utomstående producera musiken och de imagistiska hjältarna som först inspirerade texterna har bytts ut. Numera läser Yannis ”moraliskt intelligenta” författare som David Foster Wallace och Jonathan Franzen och skriver låtar utan komplicerade metaforer.

– Jag tycker att man har ett ansvar att skriva texter som betyder något, det borde de göra. I början var jag helt inne på kryptiska jävla imagistiska grejer som inte gav lyssnaren något utrymme. Jag blev ett offer för den skolan. Inte för att låtarna på Antidotes inte betyder något, men jag tror att de är svårförståeliga för lyssnaren. Om jag nu måste välja mellan en textrad som är djup och kryptisk eller en som är rättfram och gör mig obekväm väljer jag den senare. Jag vill att publiken ska förstå låtarna och att det ska finnas en gemenskap när vi spelar dem.

Yannis har tidigare vitt och brett diskuterat sitt privatliv i intervjuer, men det är först på Holy Fire som han har gjort musik utav det. Delar av albumet är inspirerade av Yannis uppväxt med en ensamstående mamma och frånvarande far och under spelningarna dedikerar han låtar till ensamstående mödrar. Mycket av Holy Fire skrevs under ett besök till pappan som bor på den grekiska landsbygden.

– Han bor uppe på en klippa och där är det jättevackert. Det ruskar om mina tankar och lugnar mig. Jag är en annan person där och jag ville bli den personen för att kunna titta på mitt andra jag och döma honom. Jag gillar tanken på att gräva djupt inom mig själv och se vad som finns där.

Vad tyckte du om ditt andra jag?

– En del av det man hittar är ju inte så bra, men det är inte en dålig sak. Det är att vara ärlig mot sig själv.