Ett mästerverk är sällan ett sådant redan vid första anblick. Att det var något speciellt med Celestes femte album Animale(s) kände jag direkt, men föga anade jag att skivan skulle växa till att bli i mitt tycke årets bästa. Konkurrensen har ju varit exceptionellt hård detta musikår.
Egentligen är det inte så konstigt. Lyon-sönerna har ägnat tre år åt att få ihop plattan – en mångdubbling av den tid de brukar avsätta. Bandet själva hävdar att de slutförde albumet precis innan det gick över styr, vilket jag inte betvivlar. Varje ton känns noga avvägd och genomtänkt, varje tempoväxling känns motiverad, ljudbilden är optimal, produktionen utmärkt och framförandet klanderfritt; det går helt enkelt inte att göra Animale(s) bättre än den är.
Animale(s) beskrivs för den oinvigde bäst som en mix av lika delar black metal och doom. Blastbeats och blytunga riff är båda lika självklara inslag, ibland var för sig, ibland i symbios. I verkligheten är det förstås inte fullt så enkelt. Det finns massor av inslag från helt andra genrer och en stor portion eget sound i det hela. Även om det är väldigt förutsägbart att namedroppa Gojira i en text om fransk hårdrock, är det svårt att inte höra en del gemensamma nämnare mellan banden, framför allt i den malande tyngden. Celeste är dock betydligt mer otillgängliga, på ett bra sätt.
Det som gör Animale(s) så unik och speciell är helheten. Varje låt representerar plattan på ett ypperligt sätt, ändå är ingen låt den andra lik. Och även om varje låt funkar alldeles utmärkt på egen hand, är det i förening med de övriga elva låtarna som de verkligen kommer till sin rätt. Avvägningen mellan massiv intensitet och passager där man översköljs av lugnare, ibland ambienta partier är även den alldeles perfekt.
Extraordinärt från början till slut.
