De senaste åren har vi fått fler och fler band som har i allra högsta grad blickat tillbaka mot musikhistorien och varit retro, men som ändå har inkorporerat moderna tankar och tekniker som har lyft något som skulle kunnat smaka aspartam till en fond som kan ge upphov till nya idéer och upplevelser. Band som Jagwar Ma, Temples och Tame Impala tillhör en skara band som använder sig av många äldre element och idéer men som skapar något som låter omisskännligt 2013. Till denna skara kan man även placera in Jacco Gardner som med en visserligen mer klassicistisk inriktning har rönt stora framgångar det senaste året.
Jacco Gardner är en 25-årig multitalang från Holland som som kan spela flöjt, klarinett, bas, gitarr, keyboards, violin och harpa. Bland annat. Allt detta mynnar ut i poplåtar som låter som små orkesterstycken dränkta i Leslie-vibrato, inspirerade av barockpop som The Zombies och The Left Banke. På skiva är det väldigt kompakt och rikt på intryck där låtarna är fyllda av intrikata arrangemang. Gardner har även själv i intervjuer pratat om hur hans inspiration för skivan har varit band som The Millenium och Sagittarius som var rena studioprojekt där låtskrivaren kunde experimentera fritt i studion utan att ta hänsyn till hur materialet skulle framföras live.
Av detta att döma skulle man då kunna tro att Jacco Gardner live inte lever upp till skivans ljudbild live. Dock kommer de föreställningarna på skam direkt. Utan att låta rockiga eller ösiga på något sätt lyckas det förhållandevis lilla bandet (5 stycken) framföra en kraftfull framställning av mellotronpopen från skivan. En kompakt liten ljudvägg där man ändå utan svårighet kan plocka ut de individuella beståndsdelarna möts publiken inne på Strand av när bandet öppnar med den instrumentala Cabinet of Curiosities.
Den drömska, ofta skruvade känslan som infinner sig i musiken förstärks av bandets backdrop där små Wes Anderson- och Lewis Carroll-aktiga småfilmer spelas upp. Det är överhuvudtaget väldigt genomtänkt och väl genomfört, något som kanske skulle kunna låta tråkigt för många. Ibland står också spelningen lite still, när låtskrivandet inte står i paritet med arrangemangen och ljudbilden blir resultatet en smula sömnigt. Jacco Gardner har odiskutabelt en väldigt stor talang, och han är väldigt mån om detaljerna. Till och med de små Zombies-stönen från Time Of The Season vågar Gardner sno när han målar upp sin drömbild av hur en poplåt ska se ut.
För att avfärda de kritiker som ständigt pekar med fingret mot allt som doftar retro måste därför låtskrivandet sticka ut ännu lite mer. Hur briljanta stråkarrangemang idolerna The Left Banke än hade var det ju inte dessa som gjorde att soul-legendarer som The Four Tops gjorde en cover på deras Walk Away Renée, utan självklart på grund av det stundtals monumentala låtmaterialet. Det ska bli intressant att se vad Jacco Gardner har med sig nästa gång han släpper loss sin poporkester i Sverige, om han kan fokusera sitt låtskrivande och sina texter för att kunna skriva 2000-talets Odessey and Oracle.
