Det finns få människor i den svenska artistfloran som fascinerar mig lika starkt som Henric de la Cour. “Fisksätras Nosferatu”, som den gänglige 39-åringen kallas av somliga har, under hela sitt vuxna liv närt den gamla barndomsdrömmen om att slå igenom som rockstjärna, tidigare med banden Yvonne och Strip Music och nu på egen hand. Men det ska ske på Eskilstunasonens egna villkor. Han kan stundtals vara så självutlämnande att det blir obehagligt att se på (som vissa scener i Jacob Frösséns dokumentär “Henric de la Cour”, vilken sänds i SVT senare i december) men har samtidigt behållit en stenhård integritet under alla år. En “vresighet” som känns igen från bandet som, under en kort period i mitten av 90-talet pekades ut som Yvonnes största konkurrenter – Kent, vilka efter några år gick vidare och blev Sveriges största rockband medan Henric de la Cour förblivit den svenska popmusikens största “antihjälte”.
Solokarriären som “goth-synthare” är Henrics mest lyckade drag under hela den 20-åriga karriären. De två gotiskt elektroniska albumen Henric de la Cour (2011) och – framför allt – årets uppföljare Mandrills rymmer flera av hans allra starkaste stunder som låtskrivare. Det karga, avskalade soundet på debuten lär ha kommit till som en reaktion mot Strip Musics storslagna “arenadepprock”. Det är ett uttryck som på alla sätt känns naknare och mer uppriktigt. Om han i sina tidigare band kunde gömma sig bakom skeva indiegitarrer (Yvonne) eller stora synthmattor (Strip Music) så står nu hans röst – och stundtals smärtsamt självutlämnande texter – i centrum. För första gången får han också på allvar utlopp för sin fascination för b-skräckfilmsestetik.
Henric är indränkt i fejkblod när han kliver upp på scenen. Hans två kompmusiker – livegitarristen Susanne Risberg, som han sjunger duett med i synthpoppiga singeln “Shark” (vilken också lär handla om deras förhållande) är utstyrd till zombie och keyboardisten Rikard Lindh, den gamle följeslagaren från Yvonne-tiden, har en ansiktsmålning som ser ut som en lite snällare variant av black metal-genrens ”corpsepaint”.
Det hade kunnat bli hur fånigt som helst med den billiga skräckfilmsestetiken kombinerat med poserna och de stora gesterna som Henric aldrig kan hålla sig borta ifrån. Men det fungerar väldigt bra tack vare det starka låtmaterialet och de la Cours röst (även om han ikväll får problem med att ta några av de allra högsta tonerna). Fokus ligger inte oväntat på Mandrills. Bland höjdpunkterna märks “Grenade” – en mycket vacker och storslagen låt som hade platsat utmärkt på Depeche Modes Songs of Faith and Devotion. Den görs i en så överväldigande och rörande version att även den stenhårda bodysyntharen som står snett bakom mig (med undercut och Feindflug-tröja) får kämpa för att hålla tårarna tillbaka. En anti-hjälte har levererat!
Bild från vårt arkiv!
