Första gången jag såg Tiger Lou var i Liljekvista parken i Borlänge under Peace and Love 2006. Scenen som sedan kom att heta Tropico glödde av bandets fantastiska energi och det var en magisk upplevelse som satt på min hornhinna långt in på vintern det året. Sedan försvann dem, bort från blotta intet efter att ha släppt sitt sista album Partial Print 2008.
”Tiger Lou har aldrig försvunnit. Tiger Lou är inte tillbaka.” skriver arrangören Luger inför konserten och det väcker nog lika mycket hopp som undran över hur framtiden kommer se ut för bandet. Egentligen består bandet till största del av sångaren Rasmus Kellerman som skriver all text och musik. På senare tid har han varit delaktig i sin fru Firefox AK:s låtar där de bland annat gjort en bra cover på The XX:s ”Islands”.
Det är i alla fall en trogen skara som samlats på Pustervik denna kväll för att uppleva en nostalgitripp av Tiger Lou-låtar. Själv minns jag nätterna när jag legat vaken och lyssnat på ”Like You Said”, ”National Ave.” och ”Sam, As In Samantha” och är riktigt spänd över vad Kellerman och bandet kommer leverera.
Bandet öppnar med ”Until I’m There” och euforin skjuts till höjden i lokalen för en stund när Kellermans första ord ljuder ut. Utan att andas kör bandet direkt på med ”Sell Out” som får publiken att falla i automatisk allsång. Bandet är stiligt med helsvarta outfits och fortsätter med ”The Loyal”. Musikaliskt sett är Tiger Lou riktigt slipade ikväll och spelar så tajt att jag inte kan låta bli att undra ifall de inte hade gjort något annat än att repa de senaste månaderna. Kellermans sång är så himla vass, tonsäker och smekande att ingen kan undgå hans skicklighet.
”The Less You Have To Carry” och andra låtar från A Partial Print ger en industrikänsla i salen och bandet känns som en ångmaskin liknande Depeche Mode. När musikerna släpper hämningarna emellanåt och röjer loss vaknar publiken till liv och när gitarrslingan till ”Nixon” kommer igång dansar alla. Jag reser för en stund tillbaka till när jag såg dem första gången och minns alla fester som förgyllts av just den låten.
Som extranummer kör bandet ”The War Between Us”, som blir den låt som ger mig mest magknip och nästintill tårar den här kvällen. Två trumpetare går även på scenen och kryddar upp stämningen. Därefter följer ”Oh Horatio” som blir kvällens sista låt och är en riktig crowd-pleaser, men ett värdigt avslut innan ridån går igen för denna gången. Bandet säger dock ”Vi syns nästa år” och jag hoppas verkligen att det stämmer.
Sammantaget är det en besvikelse att Tiger Lou inte vågar ta ut svängarna helt ut. Var är låtar som ”All I Have”, ”Like You Said” och ”Like My Very Own Blood?” Det jag saknar mest är de blödiga balladerna med dov bas. Är det för mycket för Kellerman och gänget att bemästra denna kväll eller vill de inte förstöra stämningen för de partyglada? Oavsett är kvällen lyckad och samtliga i publiken vill nog sannerligen se mer av Tiger Lou.
