Industrialpuritaner må avfärdar unga Youth Code som “hipsters” för deras Fred Perry-tröjor och för att de har hyllats på siten Pitchfork Media. Kritiken är helt obefogad då årets Youth Code inte är något annat än en kärleksförklaring till 80-talets allra råaste industriklanger. Förvrängda skrik à Skinny Puppy, Einstürzende Neubautens metallskrot och mörkret från tidiga Coil. Genom att dessutom tillföra en rejäl dos punkattityd har kärleksparet Ryan och Sara, i mitt tycke gjort årets debutalbum!
Den som enbart förknippar Gary Numan med gamla synthpop-hits som “Cars” lär sätta kaffet i vrångstrupen vid mötet med den svartklädde domedagsprofeten på Splinter (Songs From A Broken Mind). För den som däremot har följt åldermannens utveckling sedan 90-talets början – mot industri-metal och Nine Inch Nails-liknande självexcorsism – är det här bara en logisk fortsättning. Bäcksvart lyrik tonsätts av sylvassa gitarrer och elaka maskinrytmer med ett lika lyckat (och uppenbart Nine Inch Nails-flirtande) resultat som på föregångarna Jagged och Dead Son Rising.
Efter åren som svårmodig indieprofil sadlade Henric de la Cour om till gotisk synthpop. Det avskalade soundet på självbetitlade solodebuten (2011) lär ha varit en reaktion mot det storslagna, arenaanpassade soundet hos förra bandet Strip Music (som dock aldrig fick spela på några arenor). Men “Fisksätras Nosferatu” har aldrig kunnat dölja sin fascination för de stora gesterna. På årets uppföljare Mandrill är han återigen på väg mot en fylligare ljudbild, med vad som mycket väl kan vara hans starkaste låtmaterial under hela den snart 20-åriga karriären.
