Christian Kjellvander: KB, Malmö 27/11


Att se en konsert med Christian Kjellvander är som att befinna sig ute på en dammig lång roadtrip, oviss om vad som komma skall, men omhuldad av värmen och tryggheten i armarna på en kär vän.

Den första november i år släpptes The Pitcher som är Kjellvanders femte soloalbum, tre år efter den eminenta föregångaren The Rough and Rynge. Mycket har hänt sen sist – en återförening med Loosegoats, en förlorad bror, en vunnen son.

Han håller sig likväl till samma musikaliska flora som vi känner igen sen tidigare, om än lite mer avskalad. Det är fokus på det viktigaste. Albumet är utvunnet av fiktiva berättelser och minnen, som små tonsatta noveller. Vissa låtar tillfredsställer från första gången man hör dem, medan andra är mer som en fin flaska vin – de mognar med tiden, smakar bättre när de får luftas lite. Det finns även några undantag som tyvärr inte når hela vägen fram. Eller kanske snarare att de sträcker sig för långt.

Men liksom alla bra konserter är även denna uppbyggd av nytt såväl som gammalt. Vi återbesöker ”Two Souls” och ”While The Birches Weep” (båda från I Saw Her From Here/I Saw Here From Her från 2007) som möter de stora höjdpunkterna ”The Trip” och ”The Bloodline” från The Pitcher. I sistnämnda låt kommer Christian Kjellvander verkligen till sin rätt. Den färgstarka rösten och innerliga texten står i rampljuset, ackompanjerat av minimalt med instrument. En påminnelse om att det aldrig är för sent att börja älska, enligt honom själv.

Det är sällan, om någonsin, man deltar i en konsert som känns så hemtrevlig och avslappnad. Vi hade nästan lika gärna kunnat befinna oss i Christian Kjellvanders egna vardagsrum eller replokal. Det är inget förband, inget onödigt mellansnack, utan återigen fokus på det viktigaste. Kjellvander stämmer om sin gitarr i godan ro mellan låtarna och det är förvånansvärt tyst i publiken under tiden. Ingen stress. Det är här och nu som gäller och lustigt nog har jag emellanåt upplevt, och förvånats över, hur hans musik lyckas få mig att bli lite mer närvarande. Den ger mig även en märklig längtan efter skogen. En förklaring till detta fenomen kan vara att det faktum att mycket av hans musik skapats ute på vägarna, på landet, nära naturen och med familjen, skiner igenom. På något sätt lyckas han alltid vara personlig, ödmjuk och fängslande. Det är praktfullt och på en och samma gång smutsigt och tungt, som våt jord.

Bild från vårt arkiv!