Sebbe Staxx är 110 procent fokuserad på musiken


Det finns få svenska hiphopband som väcker så många och motstridiga känslor och åsikter till liv, som Kartellen. Och det är precis som det ska, för Kartellen och Sebbe Staxx vill engagera och få oss att vakna upp ur vår likgiltighet. För ett år sedan släpptes Ånger & Kamp och på fredag ,den 29 november, släpps uppföljaren Ånger & Kamp del 2. Rockfotos Vesna Prekopic träffade Sebbe Staxx för en pratstund om både det personliga och politiska.

Det strålar om Sebastian Stakset, eller Sebbe Staxx som han kallar sig som artist. Vi ses i en lokal i Slakthusområdet i Stockholm för att prata ny skiva, ny tid och ny strid. Han ser ut att må bra och avslutar precis ett telefonsamtal med Kinesen (Leo Carmona), som är den andra halvan av hiphop-duon Kartellen, innan vi börjar intervjun.

Du har kallat Kartellen för Sveriges mest motarbetade band – hur menar du då?

– Vi är Sveriges mest motarbetade band. Det är inget jag kallar oss, det är något jag konstaterar att vi är. Kinesen blir motarbetad därinne (fängslad på livstid i Åbo, min anm.): brev kommer inte fram, texter kommer inte fram, han får inte ringa på de telefontider han har. Och jag är brutalt motarbetad härute, av kommuner och polismyndigheten. Jag får till exempel inte spela var jag vill. Det är som när jag var motarbetad när jag var kriminell. Den biten kan jag ju förstå, men det är obegripligt att polisen verkar se på värdetransportrån på samma sätt som på musiken.

Så det kriminella har förföljt dig in i musiken?

– Ja, det är klart, men polisen har ju hela tiden sett musiken som kriminell också. Där tycker jag samhället borde ta ett ansvar också, för det går inte att kriminalisera musik. Speciellt inte Ånger & Kamp, och speciellt inte Ånger & Kamp del 2.

Ånger & Kamp del 2 ger uttryck för både det personliga och politiska – kan du berätta hur ni tänkte när ni gjorde albumet?

– Jag hade inte landat i mitt nya liv när vi gjorde första skivan. Allt var rörigt då och jag var ingen musiker i huvudet. Trots att jag var det i verkligheten, så var det inte så jag identifierade mig. Men det gör jag nu. Jag arbetar med musik, jag är politiskt aktiv, jag är inte kriminell, jag festar inte, jag dricker inte ens alkohol. Fokuset ligger 110 procent på det här.

Du har lämnat ditt gamla liv bakom dig – hur ser det nya livet ut?

– Det kom inget gott ur det gamla livet. Det mesta som är dåligt kommer ur alkoholen. Jag blir inte glad när jag festar, jag blir bara helt svart. Jag är skild och har två barn, festandet går inte ihop med min roll som pappa, som musiker eller som politisk aktivist. Det finns ingen plats längre för alkohol och droger i mitt liv, så jag tog bort det. Och jag har aldrig mått bättre.

Vad är du mest nöjd med på det nya albumet?

– Allt. Det är en hel skiva för mig. Förra skivan hade en del svaga spår, men den här är jag nöjd med från början till slut. Den är precis vad vi ville göra, den låter precis som vi ville att den skulle låta och det känns som att vi lyckades nå vårt ultimata mål.

Ni har ju en hel del gästartister med på albumet som bidrar med sin särprägel, till exempel Timbuktu, Abidaz, Aleks, Syster Sol och Ola Rapace. Timbuktus låt ”Svarta duvor & Vita liljor” börjar med orden ”De gamla är inte fria och de unga får ingen framtid”. Starka ord – berätta.

– Vi tänkte på ”Du gamla, du fria” när vi skrev den och den är riktad till Sverigedemokraterna. Vi ville att den skulle tränga in i deras svenska bubbla och sticka hål på den. Jag tycker att man måste ta sitt politiska ansvar som artist. Ta vår Gröna Lund-spelning som exempel, det måste ha kommit 8000 personer till spelningen. Det är en rätt stor fan-base, som lyssnar på vad vi säger. Kartellen är en politisk grupp som beskriver underklassens Sverige. Vi är gatans röst och om vi inte kan peka ut konkreta åtgärder för förbättring, då bidrar vi ju inte till något. Det är det jag vill, bidra till ett bättre och mer medvetet Sverige. Vägen dit blir kanske kaosartad, men i slutändan hoppas jag det blir något positivt.

Du har uttryckt att du vill få unga människor att ta sitt ansvar och gå och rösta – vad driver dig där?

– Det viktigaste är att folket i förorterna tar ansvar för hur det ser ut i förorten. De måste stå på sig för sin sak. Det kan inte sitta en kille på ett kontor i kommunhuset och skapa infrastrukturella lösningar för ett område, när han inte ens varit där. Jag tror att det viktigaste är att bekämpa likgiltigheten, som är högerns viktigaste vapen. Om underklassen skulle vara mindre likgiltig och mer engagerad, då skulle Sverige se helt annorlunda ut.