
Med sin skivsamling och plakat med revolutionära slagord längst fram är han en symbol för att det faktiskt går att åldras med värdighet utan att odla skägg och spela in lågmälda akustiska album. Det går att bjuda in Sun Ra för att spela in frijazz om mäns våld mot kvinnor i hemmet, det går att spela in en låt som heter 2013 som är lika här och nu som The Stooges 1969 och det går att vid 51 års ålder släppa ett album som är fullt av liv, experimentlusta, ilska, glädje och engagemang.
Några av konsertens mest skinande ögonblick är just från den senaste skivan More Light, Culturecide som trots sin brist på saxofon och flöjt frustar, trilskas och svänger fram och tillbaka, ”Walking With The Beast” som är ytterligare en av de där makalösa soulballaderna som Primal Scream envisas med att släppa en per skiva. Ett av de största jublen under hela kvällen kommer också när singeln ”It’s Alright It’s OK” får den fullproppade lokalen att försöka imitera en gospelkör och sjunga ”ooh la la”. Det blir tydligt att den nostalgiturné som Screamadelica-spelningarna för 2 år sedan var har gett bandet en ny energi och förändrat deras syn på låtskrivandet. Dessförinnan hade man släppt två skivor med raka boogie- och poplåtar som med några få undantag inte gjort många lyckliga. Screamadelica-turnén måste därför vara den enda turné där ett band fått förnyad vigör av att gå tillbaka till ett gammalt album: det nya materialet är liksom Screamadelica fullt av oväntade infall, utdragna sångstrukturer och ett framför allt ett groove som inte har funnits där sedan XTRMTR.
Själva konsertens brister är få men bör ändå nämnas. Avsaknaden av extra förstärkning i form av blås eller körsångerskor blir ibland tydlig då Primal Scream när de är som bäst mycket lever på sin maximalism och förmåga att skapa rika, kreativa arrangemang som får en att dra paralleller till gospel, dub, house, rock’n’roll, soul och funk. Konserten blir också något lunkande i mitten där endast låtar från senaste skivan spelas, låtarna är visserligen av hög kvalité men med liten igenkänningsfaktor för publiken. Det rör sig dock om mindre plumpar i protokollet när ett av världens bästa liveband står på scenen. När bandet är som bäst, när gospelkörerna möter wah wah-pedaler, flämtande saxofoner och en man i en glittrig skjorta och rosa byxor dansar som Mick Jagger är det en konsertupplevelse som få band kan skapa, en där man ser hela musikhistorien virvla förbi i exploderande färgfilm.