Charles Bradley ger aldrig upp sin dröm

Charles Bradley har under 2013 varit aktuell både med skivsläpp och som huvudperson i dokumentären om hans liv, Soul Of America. I höstas besökte han Sverige för ett par spelningar och Ola Elleström fick en pratstund med den nyblivna 65-åringen innan konserten på Mejeriet i Lund.

Många känner säkert till Charles Bradleys minst sagt annorlunda bakgrund. Efter att 1962 ha sett James Brown framträda och velat bli som honom följde några år som hemlös och brustna drömmar då det band han fått ihop tvingades iväg att kriga i Vietnam. Charles blev kvar och trots att han inget hellre velat än att sjunga har drömmar krossats om och om igen – av sjukdomar, svek och otur.

Men Charles Bradleys historia har inte ett vanligt slut. Hans talang och ödmjuka inställning till livet och sina medmänniskor betalade sig. Trots att han fyllt 60 (han är född 1948) blev han upptäckt då Tom Brenneck, medlem av de båda Brooklynbaserade funkbanden Budos Band och Menahan Street Band, såg honom uppträda som James Brown-imitatör. De började jobba ihop och som 62-åring fick Charles göra skivdebut med det kritikerhyllade och på alla sätt väl mottagna albumet No Time For Dreaming. I början av 2013 kom uppföljaren. Han har turnerat mycket och besökt Sverige vid flera tillfällen, senast i oktober i år. Ungefär samtidigt premiärvisades dokumentärfilmen om Charles liv och genombrott, Soul Of America, i Sverige. Jag utgår naturligtvis från att han själv sett den, men det visar sig bara vara delvis sant.

– Jag har bara sett halva. Jag var tvungen att gå därifrån. Det som handlade om min bror och min morbror var för jobbigt så jag klarade inte mer.

Hans bror blev mördad i New York bara några kvarter bort från där Charles själv befann sig. Han fick beskedet genom att en polis ringde på dörren och berättade det. Detta var under en av Charles större motgångsperioder och det var nära att han inte orkade mer.

Tom säger i filmen att du hela tiden, även när det var som svårast, trodde att allting till slut skulle ordna sig, att du var optimistisk. Stämmer det?

– Min mormor sa alltid – håll hjärtat rent och gör det rätta. Det tog lång tid, men jag har alltid varit ärlig och gjort vad i mitt hjärta känts rätt. Jag har jobbat på många ställen och kommit i kontakt med människor som velat att jag ska göra saker på deras sätt men som inte känts rätt för mig. Det har varit Damn If I Do, Damn If I Don’t och därför har jag alltid följt mitt hjärta.

Det är ganska typiskt för intervjun att Charles inte svarar på exakt det man frågar om. Han är uppenbart en utpräglad känslomänniska och pratar mycket om hjärta och kärlek. Titeln på senaste skivan, Victim Of Love, är det han är, säger han. Det är inte kärleken till en man eller kvinna det handlar om, utan mer om att vilja människor väl. Ibland ser det ut som han ska börja gråta, även när vi bara pratar om musik. Och så fort vi berör svek och otur pratar han i någon slags gråtfalsett. Han är uppenbart extremt tacksam för att han till slut hamnat rätt och tackar mig flera gånger för att jag vill prata med honom.

Kan du berätta lite om hur det gick till när du slutligen blev upptäckt.

– Jag försörjde mig som James Brown-imitatör och mötte en man som hade en studio som behövde renoveras. Och jag är händig av mig så jag hjälpte honom med det. Det var då jag mötte Tom och han blev intresserad. Jag fick en låt som han tyckte jag skulle sjunga, men det gick inte. Jag kunde inte lära mig den. Men jag gav inte upp, så Tom gav mig fler texter. Och jag sjöng. Men det hände inte så mycket mer då och sen hördes vi inte på några år. Jag drev mest omkring och visste inte vad jag skulle göra av mitt liv. Det var då min bror mördades.

– Tom, som bott på Staten Island tidigare hade då flyttat till Brooklyn (där Charles också bor). En dag ringde han mig och bad mig komma över. Jag var i djup sorg över min bror och försökte dölja det, men det gick inte. Och när jag började berätta ville han höra mer. Så vi gick in i hans sovrum, där han hade ett keyboard och så satt vi där och den kvällen skrev vi vår första låt tillsammans – ”Heartaches and Pain”, som handlar om min bror. Och det var nog då Tom på allvar kände att jag kunde bli något.

Känner du dig ”ung” som artist och att du har tiden framför dig trots din ålder?

– Ärligt talat, att börja sin karriär som 62-åring – det gör ont. Det är bitterljuvt. Jag har alltid varit ödmjuk, alltid varit snäll och rättvis. Jag har mött så många människor som utnyttjat mig, tjänat på mig. Samtidigt ser jag det som större att ha fått kraften att kämpa och till slut vara där jag är idag. Men jag känner mig inte som 65.

Innan spelningen i Lund hade jag sett Charles Bradley live en gång tidigare, på Hultsfredsfestivalen 2011. Det är en modern klassiker inom svenskt musikliv. När spelningen började var Teaterladan knappt halvfull men det som utspelade sig på scenen, dels musikaliskt men ännu mer känslomässigt, var något ingen hade väntat sig. Publiken ringde och sms-ade in sina vänner och när spelningen slutade var ladan knökfull. Och tårarna rann på både artist och publik och när det var slut gick Charles runt i publiken och kramades med alla som ville. Jag undrar om han minns spelningen.

– Det var i en vit lada, eller hur? Ja, ja, det var den kvällen jag gick ut i publiken för första gången. Det var så mycket kärlek där. Sen började jag göra det varje gång, för jag vill tacka alla som kommer till mina spelningar.

Tror du den stämningen som var där, och troligen många andra kvällar också, har att göra med din bakgrund. Allt kändes så äkta, så genuint.

– Ja. När jag framför musik så öppnas min själ upp. När jag går ut i publiken så är det vad de säger till mig som gör mig så känslosam. De säger Charles, I thank you. I thank you for showing how to open up to the world och deras tacksamhet gör att jag lätt börjar gråta. Och då börjar de gråta. Med min historia så blir det naturligtvis ännu starkare. Jag tror det betyder något för dem att man kan komma någonstans genom att bara vara ärlig och öppen.

Du kallas ”The Screaming Eagle Of Soul”. Hur kommer det sig?

– Från The Budos Band. De såg mig på scen en gång och en av dem vrålade ”The Screaming Eagle Of Soul” och det har blivit kvar.

Det är ett bra namn. På scen har han ett uttryck som inte ligger James Brown långt efter. Det är genuin retrofunk- och soul, en genre som legat lite i dvala och som dagens unga kanske inte har någon direkt relation till. Men med Charles Bradley och några andra, t.ex. Lee Fields, så kommer den tillbaka och i publiken på Mejeriet den här kvällen är medelåldern oväntat låg. Jag påpekar det faktum att han får publiken att upptäcka eller återupptäcka gamla hjältar som Otis Redding och naturligtvis James Brown.

– Ja, det är sant. Jag tror de känner att det är äkta, att det är på riktigt.

Vad tycker du om nyare soul, till exempel Frank Ocean och liknande?

– Jag tycker många är duktiga och har talang, men det är lite livlöst. Jag har svårt att bli riktigt intresserad. Och de sjunger ju bara om sex, det är inte lika mycket känslor som i den äldre soulen.

Charles Bradley är ingen vanlig artist att intervjua. Känslorna är som sagt hela tiden med, och när jag tackar för att han tagit sig tid säger han lika ödmjukt som allt annat han sagt ”Thanks buddy”. Det är precis den bild han ger i Soul Of America. Sekvensen när han på dagen för sin första releasefest hastar runt för att dela ut flyers för att han tror att ingen vill komma och sen kommer dit och möts av skylten ”sold out” är helt omöjlig att passera utan att bli djupt rörd. För de flesta artister är en releasefest just det, men för Charles Bradley var det någonting mycket större. Det var en revansch.

– Den kvällen var som en dröm. Allt jag någonsin drömt om hände där.