Igår presenterade Sebastian Arnström, Mathias Zachrisson och Erik Klinga i Simian Ghost sin nya singel ”A Million Shining Colours” för omvärlden. Rockfotos Madeleine Bergquist blev så hänförd av låten att hon skyndade sig att skicka över några frågor till Sebastian, som är bandets grundare och sångare.
Måste börja med att fråga hur det känns såhär dagen efter släppet av nya singeln?
– Jag känner mig rätt så lättad, vi har suttit på vårt nya material ett bra tag nu. Det är jätteroligt att äntligen få börja visa vad vi har jobbat med.
Ni har verkligen gjort en hit, oerhört beroendeframkallande måste jag säga. Kan du berätta lite om hur låten kom till och vad den handlar om?
– Tack! Vad kul att du gillar den! Precis som mycket av materialet på nya skivan så bygger den på någon idé vi hade om att utveckla vårt låtskrivande, delvis genom ett ganska uppenbart blickande bakåt i musikhistorien.
– Texten skrev jag i vintras. Utan att bli alltför personlig så kan jag väl säga att det var en period i mitt liv som var lite svår. För mig handlar den om en känsla som jag tror många som sysslar med musik eller konst har ibland, att det känns lite hopplöst det man håller på med. Man kommer till punkter då och då när man rätt starkt ifrågasätter sina prioriteringar, men sen kör man ändå vidare på ungefär samma spår igen. Den handlar om att kunna se på sig själv och det man brinner för, hur hopplöst det än må vara, med ett leende. Hopplöst är rätt vackert. Ungefär så.
Hur skulle du vilja säga att kommande skivan skiljer sig från förra albumet Youth?
– Den är mycket ambitiösare på många sätt. Vi har jobbat mer med låtskrivandet. Youth gjorde vi rätt så fort, med den här skivan gav vi mycket mer tid. Den är dock inspelad i samma källarrum med tre eller fyra billiga mikrofoner. Vi fick låna en ny fin bas och en SM57:a av Joakim i No Coda, det var ett riktigt lyft! Lite lyxigare.
Det gick väldigt bra för er där ett tag efter förra skivan, hajpades av The Guardian och allt. Känner ni att ni nått ert mål eller vad strävar ni efter just nu?
– Ja, Paul Lester skrev en jättefin artikel om Youth i The Guardian. Det var grymt verkligen. Vad vi strävar efter är väl att göra bra musik, så jag tror inte det finns något slutmål riktigt? Målet är att fortsätta spela och prova nya saker.
Bor ni kvar i Sandviken eller har ni förlyttat er? Varför/varför inte?
– Erik och Mathias flyttade till Stockholm för två år sedan tror jag, de jobbar där och bor med sina flickvänner. Jag har varken jobb eller flickvän, så Sandviken funkar bra för mig.
Slutligen – om ni inte får nämna er själva: vilket är världens bästa (aktiva) band just nu?
– Oj, det var svårt. Det finns en massa jättebra band men jag tror inte det finns något som är bäst. Men om vi ska välja favoriter idag tar Mathias Yo La Tengo, Erik Animal Collective och jag väljer My Bloody Valentine.
Läs gärna en längre intervju vi gjorde med bandet under Way Out West 2011 här.
