Dave Edmunds fyller 70 nästa år och har inte gjort en riktig skiva sen (den nyligen släppta Again innehåller huvudsakligen låtar som släppts tidigare) 1994. Då genrer som pubrock och bluesrock brukar dyka upp när han nämns är han därmed på pappret sinnebilden för det lite illasinnade begreppet gubbrock. Definitionen av gubbrock är förvisso väldigt diffus, men brukar hamna någonstans kring äldre vit man som inte utvecklas och spelar samma låtar för samma människor som han/de alltid gjort. Och det går nog inte att komma från att Dave Edmunds passar in på det. Men låt oss återkomma till honom.
Kvällen inleddes nämligen med den svenske blueslegendaren Sven Zetterberg. Blues är troligen den mest tidlösa genre som finns. Det spelar ingen roll om utövaren är 20 eller 80 eller någonstans däremellan. Bra blues handlar framför allt om känsla. Och Sven är en äkta bluesman och har fortfarande efter mer än 35 år som artist både det och en fantastisk röst. Han är dessutom en lysande gitarrist. Han och bandet, som delvis består av medlemmar från Refreshments, gör någon egen låt men mest är det bluesiga tolkningar av soulklassiker som Sam Cookes ”Rome Wasn’t Built In A Day” och den fantastiska ”Let’s Straighten It Out”, som bland annat Gwen McCrae och O.V. Wright gjort storslagna versoner av (lyssna framför allt på Gwens om ni vill fördjupa er – den är enorm). Låten vinner inte helt av att bli mer bluesifierad men generellt är det ett väldigt bra öppningset av en sångare och ett band som verkligen vet vad de sysslar med.
Zetterbergs band kompar även Edmunds, som öppnar med den smittande Springsteenrariteten (men för Edmunds var den en smärre hit) ”From Small Things (Big Things One Day Come)”. Den ger direkt spelningen ett positivt anslag. Dave är glad och frisk och har fortfarande bra klös i gitarren. Han är lätt att tycka om och publiken mottar sin gamla hjälte på ett värdigt sätt. Efter att ha avfyrat några rockiga treackordslåtar och fått mig positivt överraskad av energin blir mitten av spelningen ganska segt bluesig, även när de spelar låtar som är mer rockiga i original. Inte bluesig i bemärkelsen bra och skitig blues utan för bekvämt och tillbakalutat. Det låter förvisso inte direkt dåligt, men det är helt ointressant och ger stundtals smärre dansbandsvibbar. Några av hans större hits utelämnas och i stället får vi lyssna på Chuck Berry- och Buddy Holly-covers. Som tur var reder han upp situationen med att avsluta ordinarie set med sin gamla bandkompis från Rockpile-tiden Nick Lowes briljanta ”I Knew The Bride (When She Used To Rock`n´Roll)” men vi kommer likväl inte ifrån ”Johnnie B Goode” som extranummer. Det är väl i och för sig lite kul, men det låter som vilket coverband som helst skulle gjort med den.
Dave Edmunds är en legend, men enkom baserat på vad han gjorde för mer än 30 år sedan. Det är därför orimligt att ställa andra krav på en spelning med honom än att det ska vara underhållande. Och det var det mestadels. Fansen verkade nöjda och det är någonstans det som framför allt räknas när gamla hjältar visar upp sig. En ganska kul och sympatisk kväll, det verkade både publik och artist överens om, men tämligen lätt att glömma.
