Jag har slutat försöka få folk i min omgivning att förstå Kites briljans. Vill de inte är det deras förlust. I min mening är Kite ett av Sveriges intressantaste band och det har jag tyckt ända sedan starten för fem år sedan. Första gången jag såg dem var utanför skivbutiken Rundgång på Kristianstadgatan i Malmö under den så kallade Möllevångsfestivalen. Där, mitt på gatan, hade man riggat upp en ytterst provisorisk scen bestående av några trälårar och från den strömmade de mest bitterljuva men samtidigt märkligt dansanta toner. Sedan dess har Kite skaffat sig en hängiven fanskara och lämnat trälårarna för något större scener, såsom inne på ett svettigt och trångt Babel denna lördagskväll, även om jag fortfarande anser att de är sorgligt underskattade. Publiken har bara ett klagomål när Kite kliver av scenen. Spelningen är på tok för kort. Fyrtiofem elektriskt intensiva minuter hade gärna fått vara fler. Brist på material kan inte vara orsaken. Kite har vid det här laget hunnit släppa fem ep-s med imponerande hög och jämn nivå på varje spår. Senaste kom i våras och från den får vi höra samtliga låtar. Det är syntpop av finaste sort. Nej, anledningen till den snålt tilltagna speltiden är snarare Kites strävan efter perfektion. Ett band som gör minimalistisk musik, som vägrar släppa fullängdsskivor med de oundvikliga utfyllnadsspåren och som ger ut allt på ett litet bolag där de har full kontroll över slutprodukten trivs bäst i det lilla formatet.
Lika stor omsorg lägger de på det visuella i sina framträdanden. Suggestiva projektioner i bakgrunden, effektiv ljussättning, återhållsamma rörelser som förmedlar det absolut nödvändigaste. Det är vackert, avskalat och träffar precis där det ska. Och över alltihop svävar Nicklas Stenemos själfulla röst som låter som att den när som helst ska explodera. Kite får mig att vilja gråta, att vilja dansa, att vilja slita ut mitt hjärta och kasta upp det på scenen. Men när det är som bäst, i avslutande ”Ways To Dance”, är det plötsligt över. Fyrtiofem underbara minuter kan kännas alldeles för kort, men de kommer i alla fall att leva kvar hos mig länge, länge.
OBS: Arkivbild
