Los Bastards: Scharinska villan, Umeå 8/11

Igår firade Umeåbandet Los Bastards 15 år genom en spelning på Scharinska villan i Umeå. Los Bastards är ett punkrockband som har rötterna i stadsdelen Ålidhem i Umeå. Bandet kan liknas med band som Dropkick Murphys och Flogging Molly. Ålidhem och Ålidpunken har ofta varit fokus för bandet. Första gången jag såg bandet stod de på scen iklädd lösmustascher och sombreros och jag tänkte ”fan vilket roligt band” och det är ett väldigt roligt band. Ta bara namnen på deras album som exempel. Titlar som: Hope These Songs Touches You the Way Your Dad Does och Pink Means Piss in Swedish. Igår hade dock bandet valt att lämna deras sombreros hemma och visade en seriösare sida.

Det var planerat att bandet Nasty Music skulle öppna spelningen men de ställde in tidigare under dagen, vilket gjorde att Los Bastards spelning flyttades fram två timmar och då var det endast tre personer i lokalen. Det kändes inte speciellt lovande att i samma rum som punkrock skulle spelas hade jag kunnat höra en knappnål falla. Men det visade sig bli extremt högljutt i lokalen senare under kvällen. Folk vällde in när Los Bastards tog plats på scenen. Bandet maxade ljudet och öste på. Det var en härlig stämning med glad och peppad publik. Två killar försökte sig på en moshpit men misslyckades rätt hårt. Jag brukar inte ha något emot folk som vill ”mosha” men nu blev det nästan patetiskt. Som tur är gav de upp ganska fort.

I efterhand har jag både positiva och negativa tankar om spelningen. Det som jag gillade var hur killarna öste på scenen och man märkte att de hade kul vilket smittade av sig på publiken. De små skämten mellan låtarna och att de fick mig som åskådare att känna mig delaktig. Det kändes som en fest, en ”Umeåfest” där alla känner alla och man känner sig hemma. Däremot hörde jag nästan ingen sång. Jag såg att de sjöng, nästan skrek i mickarna men det enda jag kunde höra var extremt höga gitarrer och snabba trummor. Trummorna satt förövrigt perfekt. Jag imponerades verkligen av trummisen Martin. Men hur bra trummorna än lät så vägde det inte upp frånvaron av sången. Jag tänkte först att jag kanske stod för långt fram, så jag gick lite längre bak men märkte ingen skillnad. Provade ännu ett ställe men det var samma sak där, så jag gick tillbaka längst fram och diggade till musiken i ett försök till någon sorts dans.

Helheten försvann. En miss som kanske inte bandet rådde för men som ändå förstörde lite av upplevelsen. Jag får glädja mig åt att det kommer fler album och förhoppningsvis blir det 15 år till för grabbarna.