Jason Isbell spelar på Bryggarsalen i Stockholm i december, det med det utmärkta soloalbumet Southeastern i ryggen. Rockfoto har därför just diskuterat berättande, landsbygd och barnuppfostran med Jason.
Han föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams. I år, 2013, har Jason Isbell släppt sitt fjärde studioalbum som soloartist. Southeastern har fått mycket lovord. Saxat lite här och var ifrån, rent slumpvis, så skriver The Independent om låtarna på detta album: ”Fortunately, they’re brilliant: vivid, multi-faceted tales of souls adrift.”, medan PopMatters summerar albumet så här: ”It’s a poignant, reflective, and very often frank portrayal of humanity’s dual impulses authored by someone who has lived several chapters, yet knows the story is constantly being rewritten.”, och svenska GP uttrycker att: ”den där plattan, det helgjutna soloalbumet, har äntligen kommit.”
Han är en historieberättare, Jason Isbell, men han korrigerar genast en generell beskrivning av sina texter.
– Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.
Han har själv många historier att berätta, bland annat ifrån ett liv med ett svårt drogmissbruk. Men det är ganska tydligt att det inte är sig själv som Jason Isbell beskriver alltsom oftast. Han hittar stoff till sina texter lite varstans.
– Det gäller att lyssna, säger Jason. Ingen kan vara en berättare utan att lyssna. Jag hittar historier hos människor som står mig nära och hos främlingar. Jag läser en hel del. Och jag är motiverad. Jag vill berätta historier.
