Tre år har gått sedan Ed Harcourt senast besökte Malmö och den Wimbledonfödde singersong-writern har knappast legat på latsidan sedan dess. Han har producerat och skrivit låtar åt bland andra Sophie Ellis-Bextor och Kathryn Williams, gjort musiken till tre (än så länge hemliga) filmer som alla kommer att ha premiär under 2014 – och bryggt sitt ett eget öl. Och så har han gett ut sitt sjätte studioalbum Back Into The Woods. Rockfotos Anton Lindskog fick ett samtal med den nu 36-årige tvåbarnspappan när han besökte Malmö för en solospelning på före detta biografen Palladium.
När Ed Harcourt dök upp i vårt medvetande i 2000-talets början tycktes världen ligga inför hans fötter. Första fullängdaren Here Be Monsters (2001) presenterade en ung, begåvad singersong-writer med melodikänslan fast förankrad i brittisk poptradition samtidigt som låtarna spretade i olika inriktningar – ibland mot sjaskiga bakgator (tidigare besjungna av idolen Tom Waits), ibland mot klassisk skönhet.
Måhända blev Ed Harcourt aldrig den superstjärna vi först hade trott (år 2006 sade skivbolagsjätten EMI upp hans kontrakt i USA). Det råder dock inga som helst tvivel om att han trivs väldigt bra med sin nuvarande situation, som flitigt anlitad låtskrivare och hyllad soloartist. Han verkar vara på strålande humör när jag träffar honom i Palladiums loge en och en halv timme före spelningen. Han pratar med stor inlevelse och skämtar ofta, precis som när han mellansnackar från scenen.
Ed är ute på en kort solovända genom Skandinavien och framträder helt på egen hand, precis som under förra Malmöbesöket för tre år sedan. Då tog han hjälp av loopar som han spelade in på scenen och aktiverade från sina effektpedaler.
– Det var kul att göra den där grejen med looparna, minns Ed. Den här gången blir det dock mer av ett ”rakt” framträdande. Jag kommer att sitta vid pianot större delen av kvällen och använder bara looparna i en låt. Det får inte bli en gimmick för då finner folk tröttna.
Tidigare i år kom Eds sjätte soloalbum Back Into The Woods som spelades in på bara sex timmar i den legendariska Abbey Road-studion.
– Det var en utmaning – men en riktigt rolig sådan – att spela in på så kort tid. Jag skrev musiken på 2-3 veckor och hade hela låtordningen klar för mig när vi gick in i studion. Sedan stängde jag och min ljudtekniker in oss i studion en kväll från klockan åtta till två på natten. Vi delade på en flaska whiskey under tiden och när vi var klara hade vi hunnit bli riktigt fulla. Så när vi lyssnade på det färdiga resultatet efteråt, klockan halv tre på natten, tyckte vi det lät skitbra (skratt).
– Allt är inspelat live och gjort i en eller två tagningar. Men jag tycker ändå inte att det låter särskilt rått eller lo-fi. Det blev ett stort, nästan orkesterliknande sound trots att vi använde så enkla medel.
Hur var det att spela in i Abbey Road-studion?
– Det var helt fantastiskt. Självklart, jag har ju drömt om det så länge. Mycket av den musik jag själv växte upp med och som har format mig, blev till i den där studion. Jag tänker framför allt på Beatles White Album som jag alltid återkommer till. Och man känner verkligen historiens vingslag när man går in där. Det sitter kvar i väggarna på något vis och har helt klart påverkat soundet på min skiva. Det är en speciell miljö i Abbey Road-studion som har en isolerad, nästan lite spöklik känsla över sig, vilket jag har försökt fånga i musiken.
Ed Harcourt är gift med Gita Harcourt-Smith som är sångerska och låtskrivare i trion The Langey Sisters. Tillsammans har de två barn: fyraåriga dottern Roxy och lillebror Franklyn. Ed har skrivit flera låtar om sin familj och på senaste skivan är ”Little Bruiser” tillägnad yngsta barnet.
– ”Little Bruiser” är utformad som ett brev till Franklyn, där jag beskriver för honom hur jag försöker vara en bra förälder. Det är inte alltid det enklaste. Jag försöker sätta lite varnande exempel också, typ ”bli aldrig som mig”, hahaha.