En roadie kliver ut på scenen och placerar en tekopp på en av förstärkarna. Med andra ord är det snart dags.
Det är nu 30 år sen Billy Bragg debuterade med Life’s a Riot with Spy vs Spy och i mars släppte han sitt första nya studioalbum på fem år, Tooth & Nail. Det har rådit delade meningar kring detta alster och trots sin hårda titel har somliga tyckt att musiken bedarrat och den tidigare så hårt knutna socialistnäven inte längre slår lika hårt. Men jag personligen är fullt övertygad att man ganska snabbt ändrar sin uppfattning om man bara besöker en av hans livespelningar.
Billy Bragg har för denna turné frångått sin vanliga lineup bestående av bara honom själv och hans gitarr och ackompanjeras ikväll av ett duktigt fyramannaband. Vi bjuds på både gammalt och nytt i en svårslagen kombination och han upprepar sin sedan länge praktiserade (men fortfarande lika helhjärtade) devis om att det är individen som behöver beröras och uppmuntras till solidaritet och aktivism.
Två timmar står han på scenen, avfyrar hitlåtar som ”Too Have and Have Not”, ”Sexuality” och ”A New England” (till en början skämtsamt camouflerad som en Kraftwerk-cover). När han spelar ”Goodbye, Goodbye” känner jag mig uppriktigt rädd för att han ämnar kliva av scenen, men lyckligtvis fortsätter han i ytterligare 45 minuter.
Billy Bragg skapades för att stå på scen. Han kan vara gravallvarlig och på bara några sekunder skapa en kollektiv känsla av samhörighet genom sina starka, politiskt laddade monologer om jämlikhet och rättvisa – vilket också agerar ypperliga intron för låtar som ”All You Fascists”, ”There Will Be a Reckoning” och covern på Woody Guthrie’s alltid lika aktuella ”I Ain’t Got No Home” – för att bara en liten stund senare få hela publiken att skratta hjärtligt åt en av många mycket underhållande små anekdoter. Allting känns så naturligt och jag slås flera gånger av hur få människor jag vet som behärskar retorik så skickligt som han gör. För att inte tala om vissa av gitarr-riffen. De sitter som en käftsmäll.
Mycket har hänt under de trettio år som Billy Bragg varit verksam och kanske har han i vissa aspekter blivit lite mer bekväm än tidigare, men han är fortfarande väldigt politiskt engagerad. Musiken i sig är tidlös och fortfarande lika relevant nu som för 30 år sen.
Vi bjuds på två extranummer och efter den sista låten plockar han upp sin tekopp, lyfter ur tepåsen och slänger glatt ut den i publiken. Jag fångar den (lyckligtvis) inte men lämnar lokalen med en fin känsla av att kanske trots allt kunna göra lite nytta, plus tillfredsställelsen av att ha varit på en riktigt bra konsert. Ni som inte var där missade något. På riktigt.
Bild från vårt arkiv (från Stockholm Music & Arts i augusti i år)!
