Mayer Hawthorne: KB, Malmö 4/11

Mayer Hawthorne, eller Andrew Mayer Cohen som han egentligen heter, flyttade 2006 från Detroit till Los Angeles i förhoppning att bli rapstjärna och hiphop-producent i likhet med sin förebild J Dilla. Han kom i kontakt med kreddiga bolaget Stones Throw och mötte chefen för att spela upp sina mästerverk. Bolagschefen tyckte dock inte det lät något vidare. Men när Mayer i stället, lite vid sidan av, spelade upp någon av sina tidiga soullåtar, blev mottagandet ett annat och de kom överens att han skulle ge ut en soulplatta.

Debuten släpptes 2009 och tidigare i år kom hans tredje album – Where Does This Door Go. När man lyssnar på detta, där för övrigt Pharrell producerat några av låtarna, slås man av att det inte är en utpräglad soulplatta utan även har stora retrodoftande soulpopinslag som för tankarna till såväl Hall & Oates som 50/60-talsestetik. Mayer har själv sagt att skivan gjordes helt utan regler, det enda var att det skulle vara roligt att göra den. Och det märks. Man skulle möjligen kunna kalla den spretig, men man kan lika gärna säga att han hittat ett eget sound.

Denna gråa novemberkväll har Mayer Hawthorne och hans fyra medmusiker tagit sig till Malmö och ett drygt halvfullt Kulturbolaget. De är verkligen här för att underhålla, och varenda låt innehåller inövade moves där framför allt gitarristen och basisten har lika stora roller som Mayer själv. Mayer har även intill sin mikrofon ett litet drinkbord, som han effektfullt använder till att blanda en drink åt sig själv under ”Henny & Gingerale”.

Nämnda Hall & Oates föräras en cover i form av ”I Can’t Go For That”, men den sticker inte ut. Spelningens höjdpunkt är i stället när den synnerligen svängiga ”Wine Glass Woman” direkt övergår i titelspåret från Where Does This Door Go. Och hela den sistnämnda när bandet verkligen tar plats och lyfter låten till oanade höjder i ett mäktigt outro. ”The Innocent” med retrodoftande ”bapapapa”-kör är en annan höjdpunkt. I flera låtar väver han, som den utpräglade entertainer och publikfriare han är, in fragment från andras hits, t.ex. ”Walk This Way” och ”Sound Of Tha Police” (sistnämnda får ersätta Kendrick Lamars rapvers i ”Crime”). Improvisationen är nära noll, men övergångarna mellan låtarna, solon och mellansnack är ytterst vältajmade och svåra att ha invändningar emot. Hela spelningen har en påtaglig feelgood-känsla över sig.

Spelningen har alltså sina toppar och smärre dalar, men i stort sett är det lysande underhållning, av en grym entertainer (men aningen begränsad sångare) och stor låtskrivare. Ibland känns bandet, trots att de tekniskt är oklanderliga, lite blodfattigt. Jag kan inte låta bli att fantisera om en blåssektion på ena sidan och en doakör på den andra. Om och när det blir verklighet tror jag Mayer Hawthorne tar steget till att bli en riktigt stor liveartist. Låtarna och känslan har han redan.