Iceland Airwaves #13 – Söndag

Mör. Till och med mörbultad. Det är vad jag känner mig när jag vaknar i en säng i stadsdelen Vesturbær på söndagförmiddag, si så där fyra timmar efter att jag somnat i densamma. Men islänningar har det perfekta receptet för detta: att bada. Inget botar en post-party-huvudvärk så som en varm källa. Mer äventyrligt än Blå Lagunen blir det dock inte. Jag rekommenderar att åka med Iceland Excursions, vars breda utbud tillfredställer de flesta tidsscheman och intressen. Från kortare turer till Golden Circle till tvådagarsaktiviteter längs sydkusten och sagolika glaciärlagunen Jökulsárlón, till en så välbehövlig service som stans mest komfortabla flygplatstransfer. Jag är tacksam att jag tar mig hit den festivaldag då det för en gångs skull inte arrangeras chillfest eller hålls speciella spelningar i restuarangen Lava (även om det är lite synd att ha missat Ylja på fredagen).

Tillbaka i Reykjavík tar jag mig också äntligen till ett annat stopp jag under Airwaves inte hunnit med: KEX. Det industrichica hostelets barhak är off-venue och tillika bas för Seattle-radiostationen KEXP:s livesändningar med några av de främsta akterna, vilket drar fullt hus. Öltapparna nyttjas flitigt även denna sista dags eftermiddag, det är trots allt “Electric Sunday” med LA-sångerskan Nite Jewel följt av Japam. När synthpopglada Berndsen går på dansas det till och med på borden. Klockan har just slagit fem och jag känner mig smått trist med min kaffekopp i handen, men lustfyllt är det verkligen.

Efter tre sms från Sarah Macdougalls kompmusiker om att jag inte får missa henne, lyckas jag äntligen få till ett par låtar med den svensk-kanadensiska singer-songerwritern på Hótel Borg. Sedan: snabbt förbi Dillon för Christine Hoberg från Williamsburg, vars coola röstregister loopas till elektroniska lager-på-lager-toner och ett par låtar med Snorri Helgason på Kaffibarinn.

Den sista självklara musikupplevelsen är därefter varken Hjaltalín på Kaffibarinn eller Gluteus Maximus på KEX, även om jag vågar hävda att dessa båda spelningar säkert var mycket väl värda att se. I stället lutar jag mig tillbaka i en skön fåtölj med ett par 3D-glasögon i mörkret på Harpas Eldborg för att vara del av ett nära nog 2,5 timmar långt Kraftwerk-kalas. “The Robots”, “Trans-Europe Express” och “Radioactivity” betas snyggt av till allt ihärdigare applåder. Hits på hits. Ett spår som “Computer-World” skulle kunnat vara skrivet som en direkt Snowden/NSA-kommentar, och att över 40 år gått sedan Kraftwerks första skiva släpptes är nästan svårt att tro. De klassiskt skolade robotpopmusikernas konsert-slash-konstinstallation har troligtvis aldrig låtit så fräsch och angelägen som i dansmusikens år 2013. De stående ovationerna låter inte vänta på sig.

Så får en spektakulär festival i vanlig ordning ett spektakulärt slut. Iceland Airwaves, musikåret är inte komplett utan dig. Nedräkningen mot nästa börjar… nu.