Iceland Airwaves #13 – Lördag

Hilton Nordica må ligga en bit från stadskärnan, men solen lyser förstås över Reykjavík och lägger blått skimmer över promenaden längs hela Laugavegur som dagen påbörjas med. Som en del av det akustiska programmet på Norræna Húsiðs tar Eivör Pálsdóttir ton och Conor J. Obrien från Villagers ger Volcano House ännu ett skäl för sitt namn. Partybandet Sykur, med stencoola sångerskan Agnes i spetsen, gör The Laundromat Café ännu mer olidligt fullt än vanligt och innan jag för första och enda gången under Airwaves sätter foten på Enski Barinn, trängs jag med Leaves bland böckerna på Iða.

För oavsett musiksmak förtjänar amerikanska fyrmannagänget The Anatomy of Frank en eloge för sin insats. Vilket annat band genomför femton spelningar under festivalen? Det är imponerande hur de orkar, liksom hur de lyckas få fotbollsfansen på Enski Barinn att stämma upp i stämsång som låter helt annorlunda än det sportskrålandet som vanligtvis hörs på puben. Respekt.

Därefter väntar Enski Barinns raka motsats. Med ett par timmars marginal gentemot on-venue-spelningarnas officiella startpunkt klockan åtta, är vi nämligen ett tappert journalistgäng från Sverige, Danmark, Norge, Finland och England som samlas på restaurangen VOX. Över en sinnessjuk femrättersmiddag (där smaklökarna börjar jobba med ett glas Marguet Pere & Fils för att sedan utforska rådjur, röding, vildgås, jäst vitlökssås, purjolöksaska, vit chokladmousse med fänkål och annat delikat) byter vi konsertkrigshistorier. Vi hinner också enas om att Víks svarta sandstränder är bedårande och att det är en dum idé att doppa håret i Blå Lagunen. Detta svåra jobb det är att på ynka fem dagar hinna med det allra bästa Island har att erbjuda…

Innan festivalens obligatoriska monsterefterfest som enligt spelets alla regler måste pågå långt in på söndagförmiddagen, tillhör kvällen än en gång Harpa. På vägen dit hinner jag dock svänga in om Gamli Gaukurinn för en klockren SIGN-spelning (de här grabbarna sätter hårdrocksskåpet så exakt på plats att bandets mastermind Ragnar Zolberg till och med trillar av scenen) och lite gothindustri á la Legend. I Silfurberg inleder Texas-sönerna Midlake med vackra “Young Bride” och håller sedan skickligt igång nästan en timme. De lyckas tyvärr inte hålla igång mitt intresse fullt så länge, men det gör däremot Jon Hopkins som kliver på därefter. Silfurberg fullständigt exploderar i den sorts elektroniska eufori som jag gått och väntat på sedan Gusgus stod på samma scen ett år tidigare. Rasande bra.

FM Belfast, välkända för sina festliga spelningar, är de flestas nästa givna hållpunkt. Mina tankar går egentligen i samma bana när jag alltså i stället hamnar på en bar med Árstíðir och The Anatomy of Frank följt av efterfest med SIGN (bilden) och Ophidian I i Vesturbær. Klockan åtta på morgonen ljuder fortfarande Skid Row-dängor i vardagsrummet. Fast det är en helt annan historia.