Iceland Airwaves #13 – Fredag

Att tidningen The Reykjavík Grapevine har som ambition att recensera varenda konsert som framförs under Airwaves ger lätt prestationsångest. Men det är bara att acceptera att denna speciella helg innehåller konstanta magiska ögonblick som pågår någon helt annanstans än var man själv befinner sig, och i stället hålla tungan rätt i mun när man försöka navigera så bra som möjligt mellan de 63 (!) konsertlokalerna.

Ett konstant överväldigande utbud till trots innehåller programmet förstås ett par punkter som de flesta är överens om inte får missas. Kön till Múms (bilden) konsert i Fríkirkjan ringlar därför så lång att majoriteten får stanna ute i kylan. Inne i kyrkorummet är tonerna trankila, pastorala och delvis tillägnade Lou Reed.

Intilliggande Íðno, ett av de främsta indiestoppen, får av naturliga skäl sin fair share av Múm-spill, och Low Roars långsamma rockelectronica är scenens höjdpunkt under fredagen. Förhoppningsvis ger också de som tvingades utebli från Fríkirkja-versionen av Múm sig själva en andra chans på KEX dagen därpå. Charmen med Iceland Airwaves är nämligen fortfarande (eller kanske snarare mer och mer) det maffiga off-venue-utbudet som majoriteten av de där 63 lokalerna består av. Det är långt ifrån en underdrift att påstå att Reykjavík bubblar och ett mer välorganiserat hopkok får en verkligen leta efter. Inte ens SXSW är lika lättnavigerat, trots sitt mer förlåtande klimat.

Inne i Harpa är det hur som helst lätt att glömma isande vindar. John Grant tackar närvarande Midlake för sina framgångar och trots en och annan gripande melodi och en röst som bär långt, har undertecknad svårt att förstå hajpen. Räcker det verkligen att vara närvarande på Island tillräckligt länge och fota ett skivomslag på Mokka för att vinna lokalbefolkningens hjärta till denna grad? Hajpen som syrianska, före detta bröllopsmusikern Omar Souleyman omges av är däremot av den fullständigt välförtjänta sorten. Det svänger, det överraskar, det lockar till skratt som kommer hela vägen från tårna. Och givetvis är Björk i publiken och rockar hårdare än de flesta av oss.

En annan sorts trans försätter svenska Goat publiken i när de i svarta scenmunderingar vaggar upp hela Norðurljós mot infernaliska cresendon. När sedan househetingarna Gluteus Maximus lyfter tyngder i ett rökdränkt Silfurberg sätts den där underliga och helt Airwaves-unika punkten för ännu en isländsk natt på plats.