Daniel Norgren: Pustervik, Göteborg 2/11

Daniel Norgren har med sitt säregna sound, liknande The Tallest Man On Earth, tagit in hederlig amerikansk folkmusik i våra hjärtan. Passande nog heter turnén ”Straight From the Heart Tour” och Pustervik är slutsålt.

Det är en till åldern blandad och förväntansfull publik som strömmar in i lokalen denna lördagskväll. Folket trängs på golvet och längs läktarna och i bakgrunden spelas filmljud, väldigt svårtolkat och lätt irriterande. En kvart efter avsatt tid går Norgren på under jubel och sätter sig vid pianot vid sidan av scenen. Han slår känslosamt på pianotangenterna och när hans röst ljuder ut i lokalen är det nog ingen som kan undgå att lamslås av Norgrens otroliga talang. Det amerikanska uttalet är genuint, rivigt och går inte att finna fel på. Publiken gungar av välbehag och en stund senare kommer de fyra kompmusikerna upp. De ställer sig och körar tills låten är slut och tar sedan upp sina instrument. Av alla instrument är det just kontrabasen som många i publiken viskar uppskattande om.

Norgren ser mer ut som att han ska ut och hugga ved i skogen med sin flanellskjorta, slitna keps och blåjeans men trots det så har han hamnat alldeles rätt. Han är en av de få artister som inte behöver ha mellansnack på scen. Han till och med blundar mestadel av spelningen men hans ansiktsuttryck och krampiga kroppsspråk är övertygande. Norgren strålar av säkerhet även om han inte flirtar med publiken.

Senaste skivan Buck får en central roll i låtlistan, den är trots allt en hitkavalkad. När Norgren lämnar pianot och tar fram gitarren märks det att han är i sitt esse. Det blir ett dynamiskt byte mellan gitarr och piano, en välbehövlig kontrast efter de mer lugnare låtarna som konserten öppnades med.

Ett långt instrumentalt parti spelas och när tonerna av ”Moonshine Got Me” börjar kännas igen vaknar publiken till liv. Det är ett förtrollat ögonblick. Det är en låt som passar väldigt bra i mitten av konserten och är förmodligen den som de flesta tar med sig hem. Den andra halvan av konserten bjuder dock på mer rockinfluerad blues där publiken får chans att dansa. Basen blir starkare och värmen stiger i salen. Norgren tar med publiken på en resa mellan dunkla träskmarker och den vilda västern. Det är som att hela Pustervik förvandlas till en saloon med träpaneler och cowboyhattar för en stund.

På slutet av spelningen kommer en banjo och ett dragspel fram och sentimentala ”Once a Queen” spelas. Därefter kommer Buck-versionen av hitten ”Black Vultures”, som i min smak är bättre på EP:n som släpptes 2011. När Norgren och bandet efter det lämnar scenen, stampar publiken nästan sönder träparketten för att visa att de inte tänker nöja sig. Bandet och Norgren springer snabbt upp igen och kör tre extranummer. Bland annat ”My Hobo Is Rambling” och avslutar väldigt lugnt. Det känns nästan lite pinsamt att han går av med en sådant lamt avslut.

Men mer blir det, Norgren går till slut upp själv och kör ett till extranummer på pianot. Det blir en fin avrundning och passar ihop med konsertens början. Det är en konsert som tillfredställer de trogna fansen men också en spelning som ger de nya lyssnarna blodad tand.

(Arkivbild)