Iceland Airwaves #13 – Tisdag och onsdag


Årets isländska musikhändelse är i full gång. Rockfoto är givetvis på plats för dagliga rapporter.

Sedan 1999 kommer julen alltid tidigt till Island. Det var då flygbolaget och grundande sponsorn Icelandair drog igång en musikalisk fest i en gammal flyghangar, som med åren blivit “the hippest long weekend on the annual music-festival calendar” enligt Rolling Stone. Undertecknad har hållt Airwaves-helgen helig sedan 2009 och det är med höga förväntningar jag än en gång beger mig ut på både dagliga och nattliga tonsatta äventyr i en huvudstad världsberömd för sitt musik- och nattliv.

Än en gång börjar det också ganska stillsamt. Vindarna som viner är mildare än förra året (då Sandy tycktes ha blåst över Atlanten lagom till festivalkickoff) och det är mildare tempo. Därmed inte sagt att det på något vis är avmätt. Redan kvällen innan första festivaldagen är baren Hressó fullpackad för uppvärmning. I två bokstavliga lådor intar Bloodgroup och Sign barens bakgård med drömskt dansant följt av klassiskt hårdrockskaxigt, två nationella stoltheter med vitt skild musikalisk inriktning. En tydlig vink om vad för bredd som komma skall.

Onsdagen inleder sedan officiellt och levererar tyngre. Hjaltalín rockar Reykjavík Art Museum och i Harpas Silfurberg är Sóley och Samaris skön uppvärming inför Emilíana Torrini. Fröken Torrini, som just släppt nya albumet Tookah och flyttat tillbaka till Island efter en längre sväng i London, avslutar kvällen med en spelning som visserligen är bra, men inte så gripande som önskat. Bäst är gamla “Birds”.

Trots ett gediget on-venue-startfält, är det i Hallgrímskirkja (som bara figurerar denna enda kväll i form av off-venue) det mest magiska händer. Skivbolaget Bedroom Community, med James McVinnie, Nadia Sirota, Valgeir Sigurðsson, Ben Frost, Daníel Bjarnason och Kammersveit Reykjavíkur Quartett & Reykjavík Sinfonia i spetsen, framför en drygt två timmar lång instrumental resa. Kyrkorummet är fullt av levande ljus, stråkar, elektroniska samplingar och överväldigande orgeltoner. Gåshuden sprider sig från topp till tå och det är lika majestätisk som själva kyrkobyggnaden. När fan blir gammal blir han i sanning religiös. Bäst: Ben Frost ”An instrumental suite from The Wasp Factory”.