Cowboyboots, uppknäppt farfarströja, långt hår, yvigt skägg och en inlevelse som är få förunnat. Israel Nash Gripka är ett perfekt förkroppsligande av den musik han spelar. Det osar americana lång väg och det är nästan så man känner vägdammet sticka i ögonen, trots att man är smärtsamt medveten om att man befinner sig i ett oktoberregnigt Malmö och inte i ett stekande hett Texas.
Omfattande turnéer i Europa (särskilt Sverige) och de positiva recensioner dessa spelningar ledde till var till stor del bidragande till den uppmärksamhet Nash fick i början av sin karriär och som tagit honom dit han är idag – även om det fortfarande är många som ser ut som stora frågetecken när man nämner hans namn.
För ganska precis en månad sedan (30 september) släppte Israel Nash Gripka sitt senaste album Rain Plains som är nummer tre i turordningen och även orsaken till ny turné där han åter förärar oss med några besök.
Vi får främst höra låtar från ovan nämnda skiva och för den ovane lyssnaren blir det nog stundvis lite mer gitarronani än vad man kanske är helt bekväm med – men det är jäkligt skickligt utfört. Jag personligen föredrar låtarna från den förra skivan Barn Doors and Concrete Floors då jag anser dem mer nyanserade, men jag har ändå ingenting ont att säga om Rain Plans. De spelar egentligen i helt olika ligor.
Höjdpunkterna är ”Myer Canyon” och den största hitten ”Fool’s Gold ” (obligatorisk allsång) men framför allt den sista versen i ”Louisiana” där Israel ställer sig vid sidan av mikrofonen, bandet och publiken blir knäpptysta och han, trots bristen av teknikens hjälp, hörs över hela lokalen och sedan helhjärtat och på full patte (i mikrofonen) följer upp med refrängen. Gåshuden är ett faktum.
Självklart var det även ett förband – eller förartist (”Jag har ju inget band”) i detta fall. Dessa, om de nämns överhuvudtaget, avverkas oftast först i en recension, men inte i det här fallet. Israel Nash Gripka ger oss ett fantastiskt uppträdande och hela spelningen ger en genomgod känsla. Det finns garanterat inte en enda sur min i hela lokalen. Men jag anser mig ändå ha sparat det bästa till sist: Ellen Sundberg. En liten jämtländsk pärla som tidigare har liknats vid en kvinnlig Bob Dylan – en liknelse som är mycket slående. Hon är med på hela den skandinaviska delen av turnén och öppnar för Nash.
Ikväll kliver hon på scenen med sin akustiska gitarr, munspel och en stor hatt. Mina förväntningar är låga. Nästan icke existerande. Hon börjar sjunga och jag glömmer helt bort att jag egentligen är där för att lyssna på någon annan.
Hennes röst, de välskrivna texterna och den jordnära, opretentiösa, ärliga scennärvaron skapar snabbt stort intresse. När hon dessutom spelar låten ”Blind”, som det är väldigt lätt att göra djupa tolkningar av, och sedan berättar att den är inspirerade av hennes arbete på ICA, eller rättare sagt bara det faktum att det är jäkligt mörkt på väg hem därifrån (inga gatlyktor i Norrland) så finns det inte längre någon återvändo – jag är helt såld.
Bild från vårt arkiv!
