Den kanadensiska folksångerskan Basia Bulat var långt kommen i arbetet med sin nya skiva när en nära anhörig gick bort. Hon valde då att slänga allt material och börja om från början. Resultatet blev den hyllade skivan Tall, Tall Shadow som släpptes i början av oktober. Det är en något sliten Basia Bulat jag träffar i Göteborg ett par timmar innan hennes sista Sverigespelning för den här gången. Igår spelade hon i Stockholm och efter spelningen pratade hon med uppskattningsvis 200 personer. Hon är med andra ord lite hes och ett stort glas te står framför henne på bordet. Vi har slagit oss ned i Pusterviks restaurang där det förbereds för kvällens konsert.
Konserten är en del av turnén för Basias tredje skiva Tall, Tall Shadow som släpptes den första oktober. En skiva som blev till under ett tufft år i hennes liv.
– Jag hade börjat skriva på skivan när någon som stod mig väldigt nära gick bort. Då slängde jag allt material jag hade och skrev helt nya sånger. Eftersom låtarna blev så personliga ville jag jobba med folk som stod nära mig och förstod vad de verkligen handlade om. Så jag övertalade mina vänner Tim och Mark att producera mig. Min bror spelar trummor och min vän Ben spelar bas. Det blev väldigt mycket en familjeaffär, säger hon och berättar att skivan också blev ett sätt att ta sig igenom sorgen.
– Det var som en flykt, eller kanske inte en flykt, för jag flydde inte, jag sjöng om det. Det var ett sätt att förstå någonting som inte går att förstå. Och att hitta ett sätt att göra något som skulle leva för evigt.
Hur känner du för de här sångerna idag? Är det jobbigt att sjunga dem?
– När jag skrev dem lyssnade jag mycket på soul och gammal gospel och ofta är temat på de sångerna mörka men trots det lämnar musiken en hoppfull. Det försökte jag åstadkomma med den här skivan. Så jag blir inte ledsen av att sjunga sångerna, jag blir glad. Textmässigt är de hoppfulla, inte optimistiska men hoppfulla.
På Tall, Tall Shadow gör elektroniska instrument intåg i Basia Bulats musikaliska värld. Syntar och trummaskiner samsas med autoharp och akustiska gitarrer. De är en förändring som är medveten från Basias sida. Hon ville göra något annorlunda, något som var lite mer modernt än hennes tidigare skivor. Att säga att hon lyckades är en underdrift. Skivan har hyllats av både recensenter och publik. Något som Basia själv inte har så mycket koll på.
– Jag försöker inte läsa så mycket om skivan för jag vill inte att det ska påverka hur jag känner för den. Men självklart är jag väldigt glad och smickrad över att folk tycker om den. Jag tror att jag förväntade mig att folk skulle hata den, det var min naturliga reaktion. Jag var orolig att någon skulle ropa ”Judas”, att de skulle tycka att jag hade svikit mina folkideal, säger hon och skrattar.
– Jag visste faktiskt inte om folk som gillade min musik förut skulle gilla den. Men jag är väldigt stolt över den, och det är det som betyder något egentligen.
På Pusterviks övervåning börjar det droppa in middagsgäster och sorlet stiger. I högtalarna spelas First Aid Kit vilket känns passande. Även om parallellen inte är solklar så finns det beröringspunkter i deras och Basias musik. Tydligast är kanske de kraftfulla rösterna som både Basia och Klara Söderberg besitter, och benägenheten att göra något som låter nytt från gamla grunder och inspirationskällor. När vi börjar prata influenser är det i 60- och 70-talsmusik som Basia tar avstamp.
– När jag växte upp lyssnade jag mycket på en radiostation som spelade oldies och folkmusik. Artister som Joni Mitchell, Leonard Cohen, Neil Young och Buffy Saint Marie betyder mycket för mig. Röstmässigt tror jag att jag lärde mig sjunga genom att lyssna på Buffy som liten. Men jag inspireras av nutida band också. Det har växt fram en synt-popscen i Toronto som är fantastisk. Ett band jag verkligen gillar är Austra.
[pullquote]Jag var orolig att någon skulle ropa ”Judas”, att de skulle tycka att jag hade svikit mina folkideal[/pullquote]Efter kvällens spelning väntar några till i Europa, sen bär det av till USA och Kanada där turnén avslutas i mitten av december. Men redan i februari är Basia tillbaka i Europa för ännu en turné.– Jag hoppas vi kommer tillbaka till Sverige då, vi försöker lösa det nu. Jag vill komma tillbaka, jag älskar det här. Jag tror att det finns många likheter mellan Kanada och Sverige. Kanske är det något med klimatet som påverkar kulturen på ett speciellt sätt. Humorn här är väldigt lik min, och musiken. Nästan hälften av all musik jag har på min ipod är från nordiska länder.
Kan du ge några namn?
– Jag gillar The Knife och First Aid Kit är fantastiska sångare. Sen så älskar jag Hello Saferide och Säkert. Jag mötte Annika i Spanien och tyckte hon var fantastisk så jag köpte hela hennes katalog. Jag vet inte ens vad hon sjunger om men det spelar ingen roll, det är så bra!
