Att Ed Harcourts Stockholmsspelning sker på Nalen känns helt logiskt. Förutom att han spelat där förut, så är lokalen stilfull och elegant, samtidigt som den bär på en ruffig charm. Precis som Ed Harcourt själv och hans musik. En Tom Waits för finsmakare. Själv upptäckte jag denne skönsjungande 36-åring för åtta år sedan med det vackra, dramatiska och lätt melankoliska albumet From Every Sphere (2003) och det är också den lågmälde Ed Harcourt som gästar Stockholm denna oktoberkväll.De tre första låtarna framförs vid flygeln, som dessvärre är placerad så att han sitter med ryggen mot publiken. Jag har ingen aning om det är en miss eller planerat så, men det känns lite märkligt att studera hans ryggtavla och nackhår. Dessto större glädje när han förflyttar sig till stående postion och sin gitarr och kan förstärka den fina publikkontakt han har. Han verkar genuint glad över att vara i Sverige för att spela igen och småpratar gladeligen med glimt i ögat i mellansnacken.
Finstämd känslosamhet karakteriserar hela spelningen och det är både vackert och effektfullt med det avskalade setet som består av flygel, gitarr och stråkar i olika kombinationer. När Ed Harcourt tar in Catherine AD (även förband) på scen för att sjunga duett i ”Church Of No Religion” och Ellekari Larsson från The Tiny i ”Loneliness” är det alldeles bedårande och drömskt på ett rysningsframkallande vis.
Ed Harcourt vet vad han gör. Han behärskar sin röst till fullo och använder den lika varsamt som instrumenten. När han hoppar ner från scen med gitarren i högsta hugg för helt sonika köra en låt akustiskt på golvet omringad av hänförda fans, verkar han göra det lika mycket för vår skull som för sin egen. Och vi får det där lilla extra, som alla minnesvärda spelningskvällar innehåller på något sätt.
OBS: bild från arkivet
