Fleetwood Mac gjorde igår sin näst sista Europaspelning i Globen och jag var minst sagt osäker på vad jag skulle få se. Efter fyra decennier av turnerande, uppbrott och allmänt stök hade jag inte blivit förvånad om det varit en trött, falsksjungande, felspelande och oengagerad kvartett som stod framför mig.
Som tur var visade det sig att mina farhågor till största delen var obefogade. Visst, det är inte världens mest energiska gäng som står framför mig på scenen (bokstavligen talat framför mig, jag hamnade på första parkett). Men Stevie Nicks röst håller, även om den inte låter som förr. Lindsey Buckingham verkar älska sina gitarrsolon medan Mick Fleetwood och John McVie håller ett stadigt grepp om rytmsektionen.
Själva låtlistan bjuder inte på några överraskningar, den har sett likadan ut genom hela turnén. Inledningsvis kommer låtar från Rumours, följt av nya ”Sad Angel” från 2013 års EP Extended play. Efter det blir det en kavalkad från Tusk och sedan en mer blandad fortsättning. Den enda låten som känns slarvigt framförd är Go your own way i extranumren.
Spelningen igenom flyter allt på och varje steg som Stevie Nicks och Lindsey Buckingham tar över scenen känns regisserat och välrepeterat. Pjäsen de spelar upp handlar om de två. Om deras förhållande, tiden i Fleetwood Mac, och var de står nu efter alla dessa år.
Ett grepp som trots den medvetna vinklingen berör. När jag sitter där mitt framför dem och ser alla blickar och minspel kan jag inte annat än tycka att skådespelarfasaden dem emellan ibland krackelerar. När Lindsey Buckingham dedikerar sista låten ”Say Goodbye” till Stevie Nicks stockar sig hans röst och vi på främsta raden ser glansen i ögonen medan ingen i Globen kan undgå att höra att han har svårt att ta sig igenom första versen.
Fleetwood Mac live 2013 vore hälften så bra utan den inramningen.
