För några år sedan såg jag en TV-intervju med Ben Weinman – leadgitarristen, enda kvarvarande originalmedlemmen och den musikaliska motorn bakom mathcore-storheterna The Dillinger Escape Plan – där han pratade om sin uppväxttid i New Jersey. Han berättade om hur han som tonåring smet ut nattetid genom sovrumsfönstret för att ensam och utan föräldrarnas vetskap, åka till New York och gå på vilda, väldigt barnförbjudna punk- och hardcorespelningar. Det är känslan från de upplevelserna som han vill föra vidare med sitt eget band. Känslan av att befinna sig på en förbjuden plats och uppleva något som faktiskt är farligt.Huruvida rockmusik verkligen kan vara farligt år 2013 råder det väl delade meningar om, såhär 57 år efter Elvis höftrörelser. Men det är inte utan anledning som Dillinger Escape Plan ofta kallas ”världens farligaste liveband” och när de spelar på KB ser det vid flera tillfällen helt livsfarligt ut. Till exempel när Ben hänger upp och ner i knävecken från scendekoren 10-15 meter över marken – samtidigt som han spelar klart sitt gitarrsolo.
På första skivan Calculating Infinity (1999) kastade Dillinger Escape Plan – fullständigt respektlöst – om reglerna för hur brutal, moshpitsanpassad och vansinnigt snabb hardcore ska spelas genom att slänga in element från frijazz och avantgarde i det organiserade kaoset. Och sedan dess har de inte avvikit särskilt mycket från ursprungsformeln.
I år kom femte skivan One Of Us Is The Killer som fortsätter den inslagna vägen de tagit på senare år mot ett lite mer refränganpassat sound med något mer konventionella låtstrukturer. Men de har för den sakens skull inte avtagit i intensitet.
Det gäller även liveshowen – vilken inte har genomgått några större förändringar sedan sist de spelade på KB för fem år sedan. Mycket känns igen – från de epilepsiframkallande stroboskopljusen och skräckfilmsinspirerade videoprojektionerna – till själva scenframträdandet. Det är ungefär som att se fem atletiska jazz/fusion-virtuoser, bete sig som om de vore GG Allins kompband på hardcorespelning i en underjordisk källarlokal – och göra soundtracket till ett gatuupplopp. När det gäller energi och intensitet har jag inte sett något band som slår The Dillinger Escape Plan på fingrarna – och på KB påminns jag återigen om varför jag räknar mina tidigare Dillinger-spelningar bland de största liveupplevelser jag haft när det gäller musik av det hårdare slaget.
Efter inledningsnumret ”Prancer” har jag tappat räkningen på hur många ”windmill moves” jag sett på scenen – och den tatuerade, muskelbyggande sångaren/growlaren Greg Puciato har redan avverkat minst ett halvt maratonlopp. Bland höjdpunkterna hör partiet i ”Sunshine The Werewolf” när Greg vrålar ”Fly back up walking where time stands still/See how this love kills” över ett kaos av blastbeats, maniska riff och orkestersamplingar. Kanske kan man just då tycka att de är lite ”för mycket”. Men Dillinger Escape Plan kommer undan med att vara så over the top – för att de är så sinnessjukt bra på det!
