Doyle med frontmannen Doyle Wolfgang von Frankenstein har brutit sig ut ur horrorpunken och släpper ett tidsresande thrash metal album som väcker minnen från en svunnen tid. Mitt femtonåriga jag skulle maxa detta album i högtalarna dygnet runt och känna sig så manlig jag bara kunde. Nu är jag dock 28 och undrar om Abominator är ett album jag totalt missade på slutet av 90-talet. NEJ, så är inte fallet!
Doyle har tagit ett steg tillbaks till det hårda 90-talet då metalscenen bestod av band som hade hår på bröstet och gjorde låtar med manliga titlar som “Primal Concrete Sledge”, “Roots Bloody Roots” och “Show No Mercy”. En tid då en otränad Dimebag Darrell stod halvnaken och svettig på scenen framför en publik med nävarna i luften och inte som idag där späda emo pretty boys spelar skrikig kristen metal core och publiken består av tokvevande moshpitungar, som väger 50 kg och bryr sig mer om att lyckas nita någon i publiken än att lyssna på musiken.
Men det finns alltid två sidor av myntet. Funkar denna genre 2013 eller har den dött ut och är jag bara nostalgisk? Skulle vilja säga ja på alla frågor. Musiken utvecklas och det kommer nya stilar och gimmicks hela tiden men samtidigt kommer den äldre musiken tillbaka i nya fodral. Hur många 70-tals inspirerade band finns det inte där ute? Så varför skulle det inte funka med 90-talets metal?
Abominators svaghet är den samma som dess styrka. Hur mäktigt är det inte med ett Panteraliknande album 2013? Men det är lite det enda som Doyle har lyckats åstadkomma. Detta är helt enkelt ett Pantera-album som aldrig blev av. Gitarrens squeekljud som var ett kännetecken för den nu avlidne Dimebag Darrel, trummorna som låter mixade på samma sätt som Vinnie Paul hade sina trummor, Den Phil Anselmo-liknande sången och sist men inte minst Abominator som påminner lite väl mycket om Domination. Doyle skriker till och med ordet abominator på exakt samma sätt som Anselmo skriker domination.
Jag kanske är petig men ett gammalt Pantera-fan kan inte låta bli att lägga märke till sådana saker. Saken är dock att om Doyle hade gjort detta på ett dåligt sätt hade jag flippat ur och den här recensionen hade varit betydligt mer negativ. Det finns inget värre än band som gör exakt samma saker som förebilderna. Doyle däremot räddar mycket genom att slänga in lite inspiration från alla håll och kanter, förutom från Pantera som jag nämnde, hörs mycket Slayer och en gnutta Sepultura, samt lite doom metal och jag har fastnat på kroken. It’s some good shit!
Det är en välproducerat platta med tunga riff och underbara dubbelpedaler som har ett smutsigt industriellt ljud. Jag bör tillägga att denna skiva bör avnjutas med en Jack Daniels flaska i handen, en cigg i hängandes i mungipan och ett mittenfinger i luften.
Du kommer inte bli besviken.
7/10
