Factory Floor: Debaser Strand, Stockholm 16/10

Det finns nog inget värre än att med uppspelta lätta steg, trotsa höstmörkret och kylan för att gå och se ett band som man längtat efter, och så mötas av monumental besvikelse. Nu vet jag hur det känns.

Jag har aldrig sett den brittiska trion Factory Floor tidigare, men har dagligen fantiserat om spelningen på Debaser, ända sedan det mästerliga debutalbumet Factory Floor kom för exakt en månad sedan. Albumet gav mig den där välbekanta höga trummaskinpulsen och jag såg framför mig en spelning som skulle få publiken att implodera av den elektroniska ljudmattan, som sakta skulle rullas ut i kropp och själ. Gabriel Gurnsey, Dominic Butler och Nik Colk skulle studsa runt på scen i extas över sin egen egensinniga post-punk-techno. Trodde jag.

Istället möts jag och den halvtomma lokalen av ett introvert band, till synes helt alienerat från sin publik. Och nej, att köra shoegazing-stil funkar inte den här kvällen. Jag har ingen aning om hur deras spelningar brukar vara, men med noll publikkontakt (bokstavligt talat), så är det ett under att publiken stannade framför scen överhuvudtaget.

Räddningen är deras skramlande, pumpande minimalism, som denna kväll flätas ihop till en enda lång taktfast 60-minutersmix av både gammalt och nytt. De hypnotiskt monotona beatsen som jobbas upp till en crescendoliknande reningsritual får åtminstone en handfull av oss att sluta ögonen och dras ner till vårt eget underland. På scen finns ändå inget av underhållningsvärde att lägga blicken på.