Jag var själv inte på Hultsfredsfestivalen år 2011 men efteråt fick jag höra berättelser om hur James Brown hade stigit ned från himlen och landat i Hultsfreds ”Teaterlada” i skepnad av Charles Bradley. Inget konstigt med det – mer än att vi undrar hur Charles Bradley egentligen har kunnat verka i skymundan under så många år?
Han var 62 år gammal när han äntligen fick ge ut debutskivan No Time For Dreaming år 2011 efter ett liv kantat av motgångar (Wikipedia-biografin nämner bland annat en tid i hemlöshet, mördade familjemedlemmar och bandmedlemmar som skickats ut i Vietnamkriget). Och det råder inga tvivel om vilken tacksamhet han känner över att äntligen få sitt erkännande. Under tidigare nämnda Hultsfredsfestival lär han ha blivit rörd till tårar av publikens uppskattande. När han framträder i Lund inför ett nästan slutsålt Mejeriet avslutar han med att hoppa ner från scenkanten för att gå runt och omfamna folk i den trånga lokalen. Och om inte vore för att han fullkomligt dryper av svett efter sitt energiska dansande, hade även jag rusat fram för att få en kram av The Screaming Eagle of Soul, The Black Rose, Papa C (eller vilket av hans många smeknamn du föredrar).
Bradley har genom åren hankat sig fram på många tillfälliga jobb, bland annat som kock men framför allt som James Brown-imitatör under namnet Black Velvet. Det är från James Brown han har hämtat sättet att ge ifrån sig karaktäristiskt hesa skrik när det svänger som mest eller när musiken blir som allra mest känsloladdad (det som har gett honom namnet The Screaming Eagle of Soul). Det är även från Brown som han har hämtat sättet att jucka, svänga med mikrofonstativet och de något otidsenliga scenkläderna (vilka hade passat lika bra i någon av Elvis Las Vegas-shower). Båda de soloskivor han har gett ut under eget namn – No Time For Dreaming och årets uppföljare Victim Of Love – är utomordentliga retroövningar i 60-talets soul- och funktradition. Musikaliskt placerar han sig mitt emellan Otis Redding och (just det!) James Brown och kan lätt misstas för att vara något som spelades in 50 år tidigare. Men det är på scen som han kommer till sin fulla rätt och på allvar träder fram som den siste i sitt slag.
Att han är den världsliga inkarnationen av mannen som ryktas ha burits ut på bår efter fyra timmar långa maratonspelningar blir vi varse om när ”This Love Ain’t Big Enough For The Both Of Us” dras till en skoningslös funkurladdning på 20 minuter där samtliga medlemmar i kompbandet The Extraordinaires får briljera på sina instrument. Det verkar inte finnas någon gräns för Charles Bradleys kärlek till den musikaliska tradition han representerar. Vid flera tillfällen verkar han förlora sig helt i musiken – som när han är på väg att välta omkull en theremin med sina danssteg eller när ena gitarristen i The Extraordinaires måste påminna honom att det är dags för klädbyte. Bradley bedyrar gång på gång sin uppskattning för publiken och pratar om kärlek och tvåsamhet. Allt det där hade kunnat avfärdas för rätt trötta klyschor – om inte vore för att Bradley så uppenbart menar vartenda ord. Det är saker som sällan sägs så oförställt, välmenande och med så mycket kärlek som av en 65-årig man i guldbyxor.
Bild från vårt arkiv!
