Noah and the Whales förlorade värld

På en ö där vädret alltid är grått men underhållningen aldrig sinar sitter ett helt samhälles tonåringar och väntar på att få sina minnen raderade. De har blivit skeppade till Teenland för förvaring i väntan på att bli ansvarsfulla vuxna som kan släppas tillbaka ut bland folk. Under tiden löper de amok på skateboardramper, ungdomsgårdar och genom oändliga landskap med höghus och parkeringar. Men så en dag bestämmer sig ett gäng för att rymma utan att ha hunnit bli vuxna.

Framtidsdystopin ”Teenland” inledde de fyra söndagsspelningar folkrockarna Noah and the Whale gjorde på anrika London Palace Theatre när de lanserade sitt fjärde album, Heart of Nowhere. Albumet spelades in när bandet, precis som tonåringarna i filmen, var isolerade på en ö efter att ha misslyckats med att skriva skivan i södra Frankrike.

– För mycket ost och vin…, säger bandets violinist Tom Hobden och skakar på huvudet.

– …går inte ihop med hårt arbete, fyller gitarristen Fred Abbott i.

Tillsammans med basisten Matt Owens och trummisen Michael Petulla är de ”ansvariga för musiken”. På Heart of Nowhere skulle den vara så befriad från modern teknik som det gick. De enda instrumenten som fick vara med var de som fysiskt kunde få plats i studion samtidigt.

– Vi ville spela in allt live och vara ekonomiska med instrument. Många musiker tror att ju mer man lägger på desto större låter det och det blir en trygghetszon för dem. Det är lätt att gömma sig bakom en stor produktion. Men det man vill göra är att ha enkla arrangemang som ackompanjerar låtens struktur och melodi utan att dränka det, säger Fred.

Noah and the Whales talan förs vanligen av den viktorianskt artige sångaren, Charlie Fink, som också står för det mesta andra av bandets arbete. Förutom att skriva låttexter, ser han också över Noah and the Whales bildmaterial och regisserar bandets videos och de filmer de spelat in i samband med skivsläppen, så som ”Teenland”.

Charlie är en självutnämnd perfektionist och kontrollerar det mesta bandet gör, hur jobbig är han att arbeta med egentligen?

– Han är en guide, skrattar Tom. Han vet vad han gör och vi finns alltid till hands för att ge råd. Ibland för att få tillbaka honom på rätt spår.

– Men han har goda instinkter vad gäller musik också, så vi litar alla på honom.

Brukar han lägga sig i vad ni gör med musiken?

-Subtilt.

Det var Charlie som satte stopp för bandets utsvävningar i södra Frankrikes slottsmiljöer och inkvarterade dem på en ö utanför den engelska kusten. Där var ett förfallet krukmakeri i den egna trädgården den enda frestelsen i nöjesväg.

– Och en samling mediokra spel, säger Tom. Det fanns bokstavligen ett litet skrivbord och inget mer så vi åt frukost, lunch, middag och skrev.

Den snart fem år gamla, vida hyllade genombrottsskivan The First Days of Spring, ett pampigt epos om Charlie Finks brustna relation med dåvarande bandkollegan Laura Marling, spökar fortfarande i bakgrunden för bandet. Efter att den släppts och relationen dissekerats i musikpressen på grund av de båda parternas genombrott i slutet av 00-talet, ändrade Noah and the Whale plötsligt kurs från de utelämnande, biografiska texterna och avancerade melodierna. Uppföljaren, Last Night on Earth, bestod av en samling berättelser om uppdiktade karaktärer och deras försök att hitta sin plats i livet. På Heart of Nowhere valde bandet att fortsätta på samma spår. Låtarna är mer lättillgängliga och handlar om att växa upp och acceptera sig själv och sin omgivning.

– Allt som följer The First Days of Spring kommer att vara en stor förändring för oss. Vi sade att vi ville föra samman våra tre skivor på den här, men nu när vi ser tillbaka på det så skulle det aldrig ha fungerat för de är alla så olika, säger Fred.

Era album brukar berätta en enda historia med en början, en mitt och ett slut. Förstör streamingtjänster er musik när lyssnare bara kan välja enstaka låtar?

– Så skulle man kunna se det. Vi gör hela skivor vilket inte många gör numera, säger Tom. Vår genre av musik handlar inte om att lämna ett omedelbart avtryck. De flesta andra går in i studion med ett urval av musiken de skrev under en viss period. Vi skriver med en början och ett slut och vet hur många låtar vi vill ha och i vilken ordning. Så att välja en eller två ur deras kontext gör vår musik en björntjänst, men det är ett problem som vi har skapat själva. Nu för tiden lyssnar människor på en eller två låtar. Vi gör det svårt för oss att göra oss förstådda och lättillgängliga för dagens musiklyssnare genom att arbeta så här, men vi vill bygga upp en känsla inte bara slänga något i ansiktet på någon.

Flykt är ett genomgående tema på både ”Teenland” och Heart of Nowhere, inte minst på Anna Calvi-duetten med samma namn där huvudkaraktären i ett klassiskt tonårsögonblick smyger sig ut ur hemmet när föräldrarna sover. På andra spår handlar det om barndomsminnen, vänner som gifter sig och att förlåta sina föräldrar. Texternas nostalgisk ton har både hyllats av och irriterat kritiker.

– De flesta av våra skivor handlar om kärleken, döden och tiden. Det är det som betyder något för oss. Vi känner starka känslor, ler Tom, och vi är ett nostalgiskt gäng. Men å andra sidan, vem är inte det?