Det känns märkligt att se Smith Westerns kliva in på ett halvfullt Debaser Strand den här gråa måndagen. Ett band som trots sin ringa ålder redan har hunnit med att släppa tre hyllade skivor och turnera konstant sedan 2009. Smith Westerns har gått från ett lofi-garageband till att med klassiska poplåtar med enorma melodier turnera och sälja ut klubbar världen runt. Rimligtvis borde detta ha betytt ett fullproppat Debaser den här kvällen, så blir dock inte fallet.
Kanske är det detta som gör att konserten iallafall till en början känns lite avslagen, bandet får ingen energi från publiken och ger inte speciellt mycket tillbaka heller. Det dröjer ungefär tjugo minuter in i konserten innan den ganska statiska publiken börjar hoppa omkring och röra sig till de T-Rex-aktiga gitarrslingorna. Sångaren Cullen Omori, med sin slyngelaktiga framtoning, gratulerar efter en stund publiken för att ha blivit varma i kläderna och drar igång en rad låtar av sådan kvalité, med så pophistoriskt säkert handlag, att det framstår som än mer obegripligt att vi inte trängs i en ännu större lokal.
Kvällens stjärna är gitarristen Max Kakacek som alternerar mellan synth och gitarr. På en livescen blir det påtagligt hur viktig Kakacek är som motor i bandet, hans melodiösa gitarrslingor hade Noel Gallagher mördat för. Modet (och förmågan) att skriva melodier, riff och soloslingor som låter som om de hör hemma på Wembley, det är vad som skiljer Smith Westerns åt från alla andra nutida gitarrpop-band. Trots de stora musikaliska ambitionerna låter bandet aldrig tungfotat, tvärtom skulle de nog mått bra av en extra medlem på scen för att manövrera de syntmattor som utgör ett så distiskt och drömskt inslag på senaste skivan Soft Will.
När bandet spelar igenom låtarna ”3am Spiritual”, ”Weekend” och ”Varsity” på rad är det omöjligt att inte kapitulera, den ljumma inramningen till trots. Trots att medlemmarna i bandet är yngre än de flesta i lokalen är deras låtskrivande i dessa låtar fyllt av en mognad som gör att man häpnar när man undrar över vart deras nästa steg kommer bära. Den ständigt halvironiska sångaren Omori tackar publiken som kom och avslutar konserten med ”Dye The World” innan bandet lämnar scenen utan extranummer. Ett tvärt avslut på en spelning som kanske inte går till historien som den mest energifyllda, utan istället får stå som ett styrkebesked för ett band som även på en grå måndag är bättre än de flesta andra band i sin genre.
