Niko Stoessl, en kreativ man i Berlin

Berlin har länge varit ett epicentrum för kreativitet i alla dess former, för projekt som gror kors och tvärs med konstnärliga människor bakom allehanda redskap för uttryck. Och i Berlin är Niko Stoessl verksam. Denne österrikare, som byggt en studio i Berlin, är både lite av en kronprins i Depeche Mode-land, och en konstnär som har tvingats att arbeta på att inte tappa luften i projekt, i ett hårdnackat businessklimat i vår värld och tid. Rockfoto fick ett samtal med Niko.

Niko Stoessl spelade in sitt första album vid 16-års ålder hemma i Wien. Så småningom kände han att han ville bo och verka i en miljö där kreativiteten stod i centrum. Han och hans flickvän Alex Bourne valde att bosätta sig i Berlin, där Niko byggde upp Birthmark Recordings. Och där han just för närvarande råkar hålla på med att mixa låtar åt svenske Moto Boy, när Rockfoto får en intervju.

Att prata med Niko är att befinna sig i ett rum där alla projekt någonsin verkar gå in i varandra, och där allt å ena sidan verkar vara möjligt att göra, men där mycket å andra sidan kanske inte har sina självklara mottagare. Detta är en man som gör. Vi ska ha klart för oss att många känner sig kallade men att Niko Stoessl hör till de utvaldas skara. The proof in in the pudding, som det heter. Det är ju bara att lyssna. Och han går vart som helst för att göra, så som den som är driven av sin kreativitet gör. Stoessl som utan minsta darr på rösten arbetar med Dave Gahan och Christian Eigner, men som också ibland undrar vart projekt tar vägen.

Niko Stoessl driver Birthmark Studio och det kreativa paraplyprojektet Opien, som han ursprungligen startade med konstnären Philip Brunner. Och hur Niko fungerar blir tydligt när han talar om tillkomsten av Opiens första album, ”The Balance Between Change And Continuity” (utgivet 2009). Då gjorde Niko något, som många som tänker ge ut ett album, inte gör.

– Jag hade spelat in trummorna på albumet med tre olika trummisar, men jag var inte nöjd. Trumspåren blev inte som jag hade tänkt mig. På omvägar fick jag kontakt med Christian Eigner, och jag bad honom att komma in för att spela in något spår. Det gjorde han, men jag kunde bara betala honom för någon timmes arbete. Fast det visade sig att han gillade musiken, så han insisterade själv på att spela på hela albumet.