Editors: Debaser Medis, Stockholm 28/9

En gång i tiden hade Editors världen under sina fötter. Bandet hade precis släppt skivorna The Back Room och An End Has a Start som var hyllade av både kritiker och fans världen över. De tog sig in på topplistor och kammade hem stora musikpriser i hemlandet. Men det var också efter dessa framgångar som bandet valde att förnya sig. Nästa skiva, In This Light And On This Evening, skulle komma att få en mer elektronisk och synthbaserad ljudbild.

Även om den skivan inte nådde samma framgångar som de tidigare innehåller den ett antal låtar som kommer att klassas bland bandets bättre. När de nu återigen är ute på turné är det för att stödja senaste skivan The Weight Of Your Love där bandet har tagit ett par steg bakåt och försöker att hitta tillbaka dit de en gång befann sig. Det är lättare sagt än gjort och skivan når inte riktigt fram till de högt ställda förväntningar som åtminstone jag har på bandet.

Även om Editors spelade så sent som i somras på Bråvallafestivalen så verkar inte det eller bandets senaste skiva ha skrämt bort publiken som ikväll har sökt sig till Debaser Medis. Det är utsålt och publiken är så förväntansfull som en bortskämd Stockholmspublik kan vara. Det viskas och diskuteras vilka av bandets låtar som kommer att spelas. Det som inte många i publiken räknar med är att de flesta önskningar som jag lyckas snappa upp faktiskt infrias. Under spelningens runt en och en halv timme väljer Editors att slå knock på kvällens publik.

Till skillnad från Bråvallaspelningen innehåller kvällens spelning det dubbla antalet låtar, tjugotvå totalt, och det blandas friskt mellan bandets fyra album. Även om de nya låtarna fungerar bättre live än väntat är det ändå på låtarna där bandet överger synthen och låter tre gitarrer, en bas och trummor fullkomligt mosa allt med låtar som ”An End Has A Start”, ”Munich” och ”Bones”. Ett bra tecken på att publiken är med på noterna är när man känner hur golvet sviktar under fötterna på Debaser Medis och ikväll är det väldigt uppenbart. Men kvällens höjdpunkter är ändå när sångaren Tom Smith ensam med en akustisk gitarr framför låten ”The Phone Book” och avslutningen med en nästan nio minuter lång version av ”Papillon”.

Jag måste erkänna att det var med lågt ställda förväntningar som jag åkte till kvällens spelning. Mycket beroende på att den senaste skivan inte är lika bra som de tidigare. Men jag lämnar kvällens lokal belåten och får återigen bekräftat varför jag en gång i tiden verkligen uppskattade det här bandet.