Det går knappast att anklaga A Place to Bury Strangers för att vara inställsamma. Publikkontakten sträcker sig till en hastig vinkning efter att frontmannen Oliver Ackermann har avslutat med att drämma sin, till synes väl använda, gitarr i scengolvet. Likväl är det omöjligt att inte leka med tanken på att det vi bevittnar på Babel i själva verket är en evighetslång reklamjingel för Olivers effektpedalsmärke Death by Audio.
Det är genom Death by Audio han säljer sina egentillverkade effektpedaler med namn som ”Total Sonic Annihilation”, ”Apocalypse Distortion & Fuzz” och ”Interstellar Overdriver” (tre namn som alla hade kunnat passera för beskrivningar av New York-trions musik). Kundkretsen omfattar bland annat Lightning Bolt och Nine Inch Nails – och även arenakolossen U2 som plockat några blygsamma hipphetspoäng på att shoppa i Olivers butik. A Place to Bury Strangers besitter känsla för både starka melodier och snyggt stämningsbyggande – men det är likväl Ackermanns sätt att hantera effektpedalerna som är främsta säljargumentet. På många sätt är trion som skräddarsydd för alla som fick en våt dröm besannad när My Bloody Valentine återuppstod för några år sedan – och på nytt började köra oljudsurladdningen ”The Holocaust Section”.
”New Yorks mest tinnutitusbejakande noiseakt”, som de kallas i Babels presentationstext, har dragit shoegaze-estetiken till sin spets – eller i vart fall tillräckligt långt för att deras spelning på Babel ska kännas som en resa tillbaka till tiden då det faktiskt spelades bra musik på MTV:s ”Alternative Nation”. Ljudvolymen är bedövande även med öronproppar, trion rör knappt en min på scen och den mörka, ödesmättade sången begravs stilenligt under de massiva ljudmattorna. Nämnda My Bloody Valentine och The Jesus & Mary Chain är väldigt uppenbara förlagor. Det är likväl inte hela sanningen då A Place to Bury Strangers låter aningen elakare och mer muskulösa än brukligt för musik som främst förknippas med gängliga män med dålig hållning. Under den instuderat introverta shoegazeytan ryms en punkighet som visar sig när Oliver börjar slänga runt med sin gitarr redan under första låten. Höjdpunkten är när ”I Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart” (det närmaste de kommit en ”You Made Me Realize”) långsamt byggs upp för att urarta i en skoningslös kakafoni av rundgång och blinkande stroboskop. Nej det är knappast nyskapande, snarare har A Place to Bury Strangers gått in helhjärtat för att förvalta shoegazearvet och lära en ny generation hur roligt man kan ha med effektpedaler och blinkade stroboskop. Och de är väldigt bra på det! Var det någon som sa ”Total Sonic Annihilation”?
Bild från vårt arkiv!
