Att recensera Dalaplans debutalbum är inte helt enkelt. Många av låtarna har tidigare funnits på singlar och EP-s som släppts under en ganska lång tidsrymd och då jag följt bandet sedan 2011 känns det som lite av ett samlingsalbum lika mycket som en helt ny skiva. För det är stor skillnad att lyssna på låtar för kanske femtionde gången än den första eller andra. Det finns åtskilliga nya låtar här också, men de 14 spåren är alltså skrivna och inspelade under en period av flera år.
Ändå är det lätt att hitta en röd tråd och den som inte hört bandet innan lär inte ha några problem att uppskatta skivan som en helhet. Gitarrdrivna rocklåtar blandas med lite poppigare orgeldrivna utan att det blir splittrat. Samspelet mellan sångaren Niklas Svensson och bandets båda kvinnliga medlemmars backup-sång firar ständiga triumfer.
Texterna bär, helt enligt gängse garagerockstradition, ett tydligt underdogperspektiv. Även om det sällan rör sig om berättande texter utan mer om känslor och metaforer som ”jag går i död mans skor”, ”jag är den siste kvar” och liknande får man väldigt tydliga bilder av skitiga gator och människor på gränsen till hopplöshet. Som i nya, urstarka ”Skiter i allt” om ett par vars kärlek tagit slut och hur de nu bara ser problem i varandra.
Trots den hittillsvarande avsaknaden av ett album har Dalaplan, döpt efter ett grått kvarter i hemstaden Malmö, gjort sig ett namn genom att spela väldigt mycket live, i början mest i Skåne men efterhand mer och mer runt om i Sverige. Energin från livespelningarna har klarat övergången till studioformat mer än väl. Tekniska småskavanker har fått vara kvar och ljudbilden är precis så skramlig och opolerad som musiken kräver.
Bolag: Gaphals
Releasedatum: 18 sep
Bästa spår: Skiter i allt
Men det som imponerar mest med Dalaplan är själva låtarna, och många av melodierna är väldigt svåra att värja sig emot. Faktum är att nästan varje gång jag hör en låt med dem för andra gången så minns jag den tydligt från gången innan, även om det gått månader. De är som klister – testa till exempel orgelslingan i titelspåret ”Dalaplan” eller det briljanta öppningsspåret ”Mannen jag blev”. Till slut blir det kanske någon ”wo-ho-ho-ho”-refräng för mycket, men sammantaget är det ett ytterst tilltalande album av ett band som hittat en egen nisch långt bortom trender och tillgjordhet.
8/10
