YOHIO: Baltiska hallen, Malmö 14/9

Årets utan tvekan mest otippade musikaliska genombrott måste ha varit en sjuttonårig, blonderad mangatransa från Sundsvall. YOHIO har efter sin medverkan i Melodifestivalen i våras blivit en av våra mest folkkära artister. Nu har han gett sig ut på sin första ordentliga Sverigeturné och tas emot med stora famnen från Piteå i norr till Malmö i söder. I Malmö spelar han i Baltiska hallen och flankeras på scenen av tre musiker, vilkas kön är lika obestämbart som på en Ken-docka. Oavsett om en gillar musiken eller inte så måste en ändå uppskatta det faktum att YOHIO har gjort mer för queerteorins genomslag i de breda folklagren än Tiina Rosenberg och Fi.

Musikmässigt varvar YOHIO ösig metalcore med lugnare powerballader. Han sjunger både på engelska och japanska och den unga och nästan läskigt hängivna publiken sjunger glatt med. Det är svårt att veta vilka låtar som är ”hitsen”, då alla tas emot med samma entusiasm (och dessutom låter mer eller mindre likadant, hur det nu är möjligt med tanke på den vilda genreblandningen). YOHIO sträcker handen i luften, barnen skriker. YOHIO går ned på knä, barnen skriker. YOHIO tar en klunk vatten, barnen skriker. De skrattar hysteriskt. Flera av dem gråter. Några av barnen faller ned på golvet och kastar sig från sida till sida i extas. Stundtals liknar det hela ett bönemöte för besatta dvärgar i den amerikanska södern.

Jag hade faktiskt ingen aning om att åttaåringar uppskattade monstergrowl, oändliga trumsolon och stenhårt gitarrmangel i 150 decibel, men det gör de. Majoriteten av dem är småflickor, iklädda t-shirts prydda med idolens ansikte, gärna matchat med tyllkjol, randiga knästrumpor, en massa hårspännen och diverse Hello Kitty-assessorer. Jag minns mig själv i den åldern, för min del var det mest mjukisdräkt och mesig dansbandspop som gällde. Jag tror till och med att jag har kvar den där sönderspelade vinylsingeln med Lotta Engberg feat. Triple & Touch någonstans. Något säger mig att YOHIOs fans hade skrattat rått om de hade hört den och kanske velat skada mig med sina Hello Kitty-nyckelkedjor.

Fansen är klart inspirerade av sin excentriska idol, vars stil kan beskrivas som lättklädd och androgyn emo-glam. Han glider omkring på scenen i en kreation som framifrån är en magtröja och bakifrån på en och samma gång är en rosa ryaväst med hjärtan, en svart skinnjacka och en glittrig kaftan. Låter det omöjligt? Allt verkar dock möjligt med denna pojkman (flickman?). Två klädombyten senare är det slutligen dags för den vita, tajta läderdräkten och ”Heartbreak Hotel”, melodifestivalbidraget som var folkets favorit i omröstningen, men som blev snuvad på vinsten av Robin Stjernbergs falsettylande. Jag hade förväntat mig konfettiregn, eld, galopperande enhörningar eller något annat grandiost, men märkligt nog är den rätt tråkig live och smälter ihop med resten av metal-sörjan. Jag älskar fortfarande konceptet YOHIO, det excentriska och normupplösande, men det var nog sista gången jag såg honom live. Det enda jag tar med mig från Baltiska hallen denna afton är permanenta hörselskador och en önskan om att sterilisera mig.