The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle – 40 år idag!

Bruce Springsteen albumdebuterade i januari 1973 med Greetings From Asbury Park, NJ. Redan på hösten samma år följde han upp med The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle (i fortsättningen kallad Wild & Innocent). Skivorna fick, trots att Springsteen sågs som ett stort löfte vilket förmodligen hade mest att göra med hans redan då långa och energiska livespelningar, ett blandat mottagande. I Rolling Stones (tidningen alltså) hyllande recension av Born To Run två år senare kunde man bland annat läsa följande:

Certainly, I couldn’t find the reasons on Springsteen’s first two albums, despite Columbia’s ”New Dylan” promotional campaign for the debut disc and the equally thoughtful ”Street Poet” cover of the second. Both radiated self-consciousness, whereas the ballyhoo led one to hope for the grand egotism of historic rock & roll stars; both seemed at once flat and more than a little hysterical, full of sound and fury, and signifying, if not nothing, not much.

Medan Greetings än idag framstår som påtagligt ojämn med flera anonyma spår har tiden varit desto hyggligare mot Wild & Innocent. Skivan har på något sätt seglat upp som en absolut favorit bland Springsteens mer dedikerade fans. Det beror inte enbart på att låtarna på den spelas förhållandevis sällan live och därför ständigt efterfrågas av den anledningen, utan för att de sticker ut som verkligt starka kompositioner oavsett egentligen vad man jämför med. Låtarna utspelar sig i New York och på Jersey Shore men har en mer romantisk presentation än någon annanstans i hans karriär. Som i ”4th Of July, Asbury Park (Sandy)” där the boys from the casino dance with their shirts open like latin lovers on the shore eller i ”Incident On 57th Street”, för övrigt en av Springsteens starkaste låtar genom alla tider, där Spanish Johnny träffar Puerto Rican Jane:

Well like a cool Romeo he made his move, oh she looked so fine
Like a late Juliet she knew he’d never be true but then she didn’t really mind
Upstairs a band was playin’, the singer was singin’ something about goin’ home
She whispered, ”Spanish Johnny, you can leave me tonight but just don’t leave me alone”

Bruce var fortfarande ung och förhållandevis naiv och den förlorade amerikanska drömmen var ännu långt borta. Musikaliskt noterar vi däremot ett tydligt frö av det som senare skulle bli E Street Bands signum med Clarence Clemons drivande saxofon, orgel och piano om vartannat och Springsteens karakteristiska gitarrspel. Tydligast är det i lyckopillret ”Rosalita” som under många år stängde hans maratonkonserter. Men här finns också jazzinfluenser i ”E Street Shuffle” och ”Kitty’s Back” och här finns inte minst Springsteens kanske mest avancerade och på många sätt mest avvikande skapelse, den fantastiska ”New York City Serenade”, som i sin struktur mer påminner om en klassisk komposition än om rockmusik.

Hey vibes man, hey jazz man, play me your serenade
Any deeper blue and you’ll be playin’ in your grave

Idag är det få rockjournalister som ifrågasätter storheten i Wild & Innocent och bland annat Allmusic omnämner den som ”one of the greatest albums in the history of rock & roll”, något jag inte tvekar en sekund att instämma i. Precis som ett fint vin blir den bara bättre med åren. Idag är det precis 40 år sedan albumet släpptes.