Av anledningar jag inte tänker gå närmare in på här hamnade jag på en hårdrocksfestival i Eslöv. Det är sånt som händer ibland. Trots att jag faktiskt är gammal hårdrocksbrud har jag inte haft någon större koll på scenen de senaste tjugo åren, men det spelar ingen större roll, inte mycket har hänt sedan jag headbangade till ”Enter Sandman” i flickrummet. Eldsflammor, jeansvästar, nitar, snus, burköl, bandanas och flintishästsvansar är fortfarande lika hett, nu som då. Publiken tycks också vara densamma. Besökarna är ju alltid något äldre på jazz-, klezmer- och hårdrocksfester än på andra musikevenemang och Helldorado är inget undantag. För att sänka medelåldern har många tagit med sig sina barn. Några av dessa är äldre än jag.
Jag ankommer på eftermiddagen medan solen fortfarande skiner över skogsdungen vid Trollsjön där två scener har byggts upp. Av de utannonserade akterna i programmet har jag på förhand hört talas om ytterst få, men ett bekant namn återfinns i alla fall. Medan andra tidigare Idol-deltagare vinner Eurovision Song Contest, toppar Billboards danslista och prisas på diverse musikgalor uppträder Jay Smith, segraren år 2010, inför en handfull festivalgäster här i Eslöv. Tillsammans med en konstellation som kallar sig för Jay Smith & The Reservoir Dogs spelar han bluesig rock om hjärtesorg och livets misslyckanden. Det är inte dåligt, men det har mycket lite med Tarantino att göra och känns varken originellt eller spännande.
Då är kaliforniska Warner Drive intressantare. Deras debutplatta, producerad av Mike Clink (Guns ’n’ Roses, Mötley Crüe, Megadeth, m.fl.), har sålts i tiotusentals exemplar tack vare catchiga refränger och flitigt turnerande. Live är de fartfyllda och energiska och bjuder på typisk västkustscharm och humoristiskt mellansnack om strippor, urin och polisarrester. Plus en metallversion av Roxettes ”The Look” som möts av publikens jubel. Warner Drive leker med hårdrocksklichéerna och det är svårt att veta om de är på allvar eller om de är den amerikanska varianten av The Poodles (som väl är ett skämtband, eller?).
Några som definitivt inte tar sig själva på allvar är Swärdh, nästa band att äntra den större scenen på området. Swärdh tillhör den för mig tidigare okända fantasymetallgenren och sjunger låtar som handlar om asagudar, skägg och He-Man. Deras framträdande liknar snarare ett performance än en konsert och är fyllt med maskeraddräkter, plastsvärd och alvöron. Låter musiken bra? Omöjligt att säga. Är det underhållande? Ja, otvivelaktigen. Den svårt tourettesdrabbade sångaren, i läderbrynja och blå krigsmålning, löper amok och skrämmer slag på både vuxna och barn. Plötsligt dyker Mr. Maniac upp, en legend i hårdrockskretsar, känd för att vara den förste (och troligen ende) i världen som beviljats sjukpenning på grund av sitt osunda hårdrocksintresse. Han är utklädd till djävulen, sprutar eld och dränker sig själv och bandet i fejkblod. Och sedan blir det ännu mer kostymparty, vikingareferenser och en våldsam svärdsduell. Detta kan mycket väl vara den bisarraste spelning jag sett i mitt liv.
Efter denna skräckfyllda upplevelse borde jag kanske ha fått en överdos av gitarriff och slängande hårmanar, men jag känner faktiskt att jag vill se en äkta hårdrocksspelning också, som inte är en ploj. Tack och lov har det blivit dags för Sister Sin. De har allt som ett riktigt tufft hårdrocksband ska ha, tajta skinnkläder, dödskallar, mad headbangingskillz och en sångerska vars röst kan väcka de döda. ”Kom igen nu Eslöv” skriker hon, en fras som man kanske inte får höra särskilt ofta, och publiken hörsammar henne. Mörkret har sänkt sig över Trollsjön, ölen har börjat verka innanför jeansvästarna och äntligen blir det lite mer röj. Jag studsar med och önskar att jag också kunde growla. Sister Sins framträdande får avsluta kvällen för min del, trots att de energiska punkslynglarna Vietcong Pornosurfers står näst på tur. Jag är mer än nöjd. Min kärlek till hårdrocken har återuppväckts och det är inte helt osannolikt att jag kommer tillbaka till Helldorado nästa år.
