CocoRosie: Babel, Malmö 6/9

Systrarna Sierra och Bianca Casady förlorade kontakten i tonåren men återupptog den lyckligtvis i början av tvåtusentalet när de bildade experimentella duon CocoRosie i Paris. I början av karriären var de en självklar del av den “freak folk”-scen som fick ett uppsving kring millenieskiftet, och samarbeten med Antony Hegarty och Devendra Banhart hjälpte såklart till att nå en större publik och framgång. En karriär som varit ganska så konstant sedan dess. Inga riktiga toppar eller fall, trots att Pitchfork envisats med att ge deras skivor skamlöst låga betyg. Enligt mig har de släppt fem mer eller mindre utmärkta album och senaste Tales of a Grasswidow är inget undantag.

Duons liveframträdanden brukar alltid vara spektakulära, men väldigt föränderliga. De tre spelningar jag hittills sett har varit enormt olika, både gällande kvalitet och annat. Jag vet därför inte riktigt vad jag ska förvänta mig denna fredagskväll då CocoRosie fått äran att inleda Babel Malmös femårsfest. Men redan innan bandet stiger på scen sätts dock kvällens agenda. Bredvid Sierras harpa står ett sminkbord med tillhörande spegel. Längs med scenens bakre kant hänger kläder (bland annat en clowndräkt) på rad på en tvättlina. Det är inte svårt att på förhand gissa att kvällens spelning kommer att vara lika mycket performancekonst som konsert. Att duon har med sig en multimusicerande clown, halvflummiga liveprojektioner och en levande beatbox på scen förstärker den interartiella känslan.

Systrarna inleder med ”Child Bride”, ett av de bästa spåren från senaste skivan och det mesta från det albumet betas av efterhand. Generöst nog får vi även höra äldre material, smakprov från tidigare i karriären, fantastiska låtar som ”K-Hole”, ”Werewolf” och ”Grey Oceans”. Klädbytena är många, lucia-outfits byts mot oversize t-shirts med tryck, balettkjolar, lösdreads och till slut clowdräkt. Om Sierra står för det mer klassiskt konstnärliga, med sin harpa och operaskolade röst, är Bianca den nonchalanta moderna popsångerskan vars sångstil nästan tenderar till att låta som någon slags halvrappande Björk. Vackra flöjter byts ut mot beats och tokdans och det är nyss nämnda kontraster som gör konceptet CocoRosie så unikt. Och det funkar alldeles strålande på en klubbscen.

Grattis Babel, ni kunde inte fått en bättre födelsedagspresent. Fantastisk kväll!