Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The More I Love

Efter 2009 års kommersiellt lyckade och kritikerrosade Middle Cyclone var Neko Case på toppen av sin karriär. Efter att ha trummat i punkband, spelat i The New Pornographers, släppt ett par countryskivor och följt upp med ytterligare några med egenskrivet material stod hon på vippen till att göra ett stort genombrott. Och så – ingenting.

Case drabbades av flera dödsfall i familjen och gled enligt egen utsago in i en depression och år färgade av sorg. När hon nu återvänder med The Worse Things Get, The Harder I Fight, The More I Love är det med en skiva som kanske är hennes mest personliga hittills.

Det är tydligt att Virginiadottern lämnat countryn helt bakom sig, istället är det storvulna rocklåtar inramade av hennes unika röst som utgör stommen på The Worse Things Get… . Här och var uppblandat med långsamt brinnande ballader som målar en mörkare stämning. I de rockigare låtarna bygger Case upp en stor ljudbild – körer, blås och pianon samsas med klassiskt glittrande gitarrer. I nummer som ”Calling Cards” och ”City Swan” låter det fantastiskt. Ironiskt nog, med tanke på Cases bakkatalog, är det i de lugnare sångerna som skivan tappar styrfart. I den återhållsamt rasande ”Nearly Midnight, Honolulu” sjunger hon en stillsam anklagelsetal mot en grym mamma som skäller ut sitt barn inför en bunt främlingar. Det är lite vackert, och ganska rörande – men också bättre i teorin än i praktiken.

Det gör inte så mycket, även när Case rör sig på hal is är hon aldrig mindre än lyssningsvärd, och isotretinoin online italia låtar som ”Local Girl” och den furiösa powerpopstompern ”Man” med en bångstyrig M. Ward på gitarr, är det här en skiva värd att upptäcka. The Worse Things Get… kanske inte är Neko Cases mästerverk, jag tror att hon fortfarande har det framför sig. Det spelar mindre roll, en livskrisande Neko Case i högform är en perfekt inramning till den dallrande indiansommaren.

7

× × ×