Under 90-talet blev Kathleen Hanna riot grrrl-rörelsens kanske allra främsta ikon med sitt feministiska punkband Bikini Kill. Efter det ägnade hon några år i 2000-talets begynnelse åt att göra dansant feministisk electroqueerpunkpop tillsammans med Le Tigre. Lite förenklat kan man säga att hon har dedikerat sitt liv åt att inspirera andra kvinnor att – likt henne själv – ta plats, göra sig hörda och säga sin mening i den mansdominerade rockvärlden. Och det må vara ödets elaka ironi att hennes mest välkända bidrag till rockhistorien, trots det, är den låttitel som hon en gång i tiden gav bort till dåvarande pojkvännen Kurt Cobain: ”Smells Like Teen Spirit”.
Väldigt få har, i modern tid, kombinerat popmusik och politik med ett så slagkraftigt och medryckande resultat som Le Tigre. Deras första platta Le Tigre från år 2000 var verkligen – för att citera deras låt ”F.Y.R.”: ”one cool record in the year of rock-rap”. De blandade influenser från punk, 60-talets girl groups och den då groende, electroclash-scenen – och fick politiska brandtal att låta som självklara partydängor. Men lika plötsligt som Le Tigre tog världen med storm, försvann de i mitten av 2000-talet och sedan dess har vi inte hört särskilt mycket från Kathleen Hanna.
Nu är hon tillbaka med nya bandet The Julie Ruin där hon bland annat återförenas med Bikini Kill-basisten Kathi Wilcox . Kathleen var för några år sedan var svårt sjuk i borrelia, vilket fick henne att reflektera mycket över sitt eget liv – och det märks på Run Fast. Till och med bandnamnet The Julie Ruin är en referens till hennes förflutna och den soloskiva hon gjorde med enkla medel i slutet av 90-talet (i en lägenhet där hon lär ha varit tvungen att ha lamporna släckta medan hon spelade in för att strömmen inte skulle gå).
Run Fast är på många sätt det mest personliga Kathleen har gjort med texter som hämtar mer innehåll ur hennes eget liv än tidigare. När det gäller musiken känns väldigt mycket igen sedan tidigare: DIY-estetiken och punkigheten kombinerat med popkänslan och de sporadiskt inslängda girl group-pasticherna – och inte minst Kathleens säregna sångstil. När hon under ”Stop Stop” accelerar från försiktigt ”ba-ba-ba”-nynnande till sin utmärkande (lätt hysteriska) skriksång inom loppet av några sekunder blir jag påmind om varför jag räknar henne bland punkens främsta vokalissor.
Anslaget är lite försiktigare och mer eftertänksamt än tidigare – och ja, lite tråkigare. En aning mer strömlinjeformat – dock inte helt fritt från vassa kanter. När hon i refrängen till ”Cookie Road” skriker ikapp med sin manlige duettpartner – forne dragartisten Kenny Mellman – är det fantastiskt! ”Girls Like Us” hade platsat på Le Tigres första skiva och titelspåret placerar sig jämte nummer som ”Les and Ray” och ”Eau de Bedroom Dancing”, bland de starkaste melodier hon har skrivit. Med mer av den varan, istället för temposänkande nummer som ”Just My Kind”, så hade skivan varit bättre. För att citera Le Tigre: ”Who took the bomp from the bompalompalomp?”
