Det sägs att hösten börjar först efter Popagandafestivalen. Åtminstone vill arrangörerna att vi ska tro det. Det verkar dock som att någon har glömt att meddela vädergudarna den tanken för när vakterna släpper in folk på festivalområdet vid Eriksdalsbadet är det grått ovanför våra huvuden.
Regnet hänger i luften över den sista stora sommarfestivalen för året i den kungliga huvudstaden. Det är dock inget som ska skrämma iväg besökare, utan denna dag förväntas folkmassan bli 12 000 personer. Det som innebär att första dagen av årets festival är helt utsåld. Även om jag väljer att kalla Popaganda för stor sommarfestival finns det ändå en gemytlig och inbjudande känsla som att man är på en väldigt stor bakgårdsfest över arrangemanget.
En av de saker som är mest framträdande på årets festival är att arrangörerna har bokat in många kvinnliga artister. En snabb blick på dagens schema så kan man konstatera att av dagens åtta akter är det endast en som inte har en kvinna vid mikrofonen. Det är inte bara unikt bland de festivaler som i alla fall jag kan erinra mig, det är också uppfriskande oavsett om det är ett aktivt val eller om det bara var tillfälligheter som gjorde att det blev så.
De som fått äran att börja dagen är ett par veteraner i Popaganda-sammanhang vid det här laget. Årets framträdande är Systraskaps fjärde spelning i festivalens historia. Uppslutningen framför scenen när Sabina Wärme och Amanda Lindgren, som utgör electronicapop-duon, må vara knapp men de bjuder ändå upp till show så här tidigt på eftermiddagen. Med förvrängda röster och mångsidig kunskap inom olika instrument så måste jag kika en extra gång runt om på scenen för att vara helt säker på att det endast är de två tjejerna på scenen. Det är ett imponerande set som duon bjuder på med medryckande melodier, som säkert kommer få de som upptäckte dem först idag att kolla in deras musik efter festivalen.
När den så kallade supergruppen Amason tar över den musikaliska stafettpinnen på stora scenen bara ett stenkast från den scen som Systerskap precis spelat på börjar även publiken att växa i antal. Med medlemmar från bland annat Idiot Wind, Miike Snow, Dungen och Little Majorette är Amason ett band som verkligen lever upp till epitetet supergrupp. De levererar en americana-inspirerad softrock som växer för varje gång man hör dem spela live. Med deras spelning på Way Out West färskt i minnet är det ändå inte så att jag upplever att jag tröttnat utan snarare har fått blodad tand på att höra mer. För min del är det främst när fantastiska Amanda Hollingby Mattson sköter sången som det når nya höjder. Om inte annat så kan ni lyssna in låten ”Margins” och då kommer ni förstå vad jag menar.
Som en tradition på Popaganda så finns det en hålltid för något som inte heller någon annan festival i Sverige kan bjuda på. Bara att kunna bredda utbudet med en uppvisning av Stockholm Konstsim Herr är egentligen något så absurt att det inte borde funka. Men samtidigt är det så genialiskt för att det just är så spännande med något helt annorlunda. Sen att Stockholm Konstsim Herr är väldigt duktiga på det som de gör är naturligtvis en grundläggande del i att de nu har blivit en väsentlig del av Popagandaprogrammet.
När nu klockan har passerat den vanlige svenskens arbetstid så är det äntligen dags för dagens nya spännande akt att stiga upp på Lilla scenen. MS MR från New York har med sin tumblr glitch pop som de själva kallar det, tagit världen med storm. Hitlåtar som ”Hurricane” och ”Bones” gör att det är fullt till bredden framför scenen. Den genuina glädjen som Lizzy och Max visar över att det har samlats så mycket folk på deras första spelning på svensk mark är smittande. Det är fullkomligt omöjligt att inte ryckas med och att klämma fram ett leende och gladeligen klappa med i takt. Att de även kunde klämmer in deras cover på LCD Soundsystems ”Dance Yrself Clean” i slutet av deras set är mycket trevligt.
Innan MS MR går av scenen uppmanar de publiken att spana in deras kompis Jessie Ware som spelar direkt efter dem på stora scenen. Inte alla lyssnar på den uppmaningen då tydligen öltältet verkar vara mer intressant för somliga och det finns många tydliga luckor framför scenen. Att Jessie Ware är en gudabenådad sångerska med en röst som kan mäta dig med de bästa i branschen har jag skrivit om flertalet gånger tidigare. När hon nu några månader efter besöket på Berns har blivit mer bekväm med sina låtar och sitt framträdande gör det att hennes spelning verkligen gör skäl för att vara på stora scenen.
Om nu dagens generation av artister kan komma fram via tumblr som MS MR, så är nästa artist något som kom fram på ett numera i mångas ögon ett gammalt sätt. Kate Nash som slog igenom som MySpace-artist i mitten av 00-talet har sedan dess lyckats hitta sin nisch och publik med en gitarrbaserad punk, annorlunda än den piano-pop som hon slog igenom med i början av karriären. Kate bjuder på en färgglad show och är klädd minst sagt lika färgglatt. När hon mot slutet av spelningen lägger ifrån sig basen, hoppar ner bland publiken och drar upp folk på scenen gör hon verkligen allt för att ta kål på den där artisten som en gång gjorde henne till ett namn. Oavsett om man gillar den nya eller gamla Kate Nash så är det ändå svårt att inte gilla henne för alla saker som hon vågar stå för vid sidan av musiken. Hon är inte rädd att säga vad hon tycker och tvivlar aldrig på att använda sitt kändisskap till att göra gott för andra.
Ännu mer från de brittiska öarna kommer i nästa band som kliver upp på stora scenen strax innan 20 och det har hunnit börja blir lite mörkt så att ljuset börjar få effekt på scenerna. Man har en känsla av att Noah and the Whale är rätt ofta i Sverige och spelar. Eller så är det bara så enkelt som att deras melodiösa folkrock passar in så väldigt bra här i landet lagom. Att frontfiguren Charlie Fink har producerat Laura Marlings album Alas, I Cannot Swim en gång i tiden gör att han står väldigt högt upp på min lista över personer som jag respekterar. På scen denna kväll visar bandet även att de efter sitt fjärde album som släpptes tidigare i år har blivit ett band som är redo för större uppdrag. När de drar fram allsångslåten ” ”L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.” och visselhymnen ”5 Years Time” så är det precis så där perfekt lagom som vi vill ha det.
Mitt i den brittiska invasionen sticker vi emellan med Hunden från havet eller El Perro del Mar som vi mer känner Sarah Assbring. Med sin suggestiva elektroniska pop har hon sakta men säkert vuxit fram till att bli en av de mer hyllade artisterna i Sverige. Något som hon definitivt cementerade med fjolårets hyllade platta Pale Fire. I samspelet mellan ljus, musik och Sarah Assbrings drömska röst är det lätt att ryckas med och bara släppa alla de vardagsbekymmer som tynger ner många av oss vanligtvis. Även om musiken på den senaste skivan är mer klubbinspirerad så funkar det väldigt bra på en liten scen under klar himmel denna kväll.
Som avslutning på första dagen av årets Popaganda har vi The xx. Kanske ett av de senaste årens mest populära band. Jag minns hur besviken jag var efter deras spelning på Way Out West i 2010. När jag tänkte tillbaka till det så var jag orolig att deras musik passar bättre i en stängd lokal än på en festivalscen och fruktade att jag återigen skulle bli besviken. Men med ytterligare en skiva i ryggen och massvis av spelningar runt om i världen är de nu vana scenartister och har hittat ett recept för hur deras spelningar skall fungera bäst för en festival. Även om materialet som de befogar över är riktigt bra så är det ändå samspelet mellan bandets tre medlemmar som lyfter spelningen. Det finns nog inget annat band som utnyttjar de olika bandmedlemmarnas styrkor tillfullo på samma sätt som The xx gör. När Jamie xx får göra sin grej är det tunga beats som tar överhanden och när Romy Madley Croft gör sin grej då är det sårbar sång och gitarr som blir till en vacker motpol till beatsen. Någonstans mittemellan finner vi Oliver Sims självgoda och kaxiga framtoning som blandas med medryckande dans och sång. När alla de tre ingredienser blandas ihop blir det inget annat än magi på scenen.
The xx, som nästan för exakt ett år sedan släppte deras senaste skiva Coexist och lanserade den med en mindre klubbturné som landade med ett stopp på Berns i Stockholm, berättar att kvällens spelning kommer vara deras sista i Europa på väldigt länge. På något sätt känns det som att cirkeln sluts där och blir precis den perfekta avslutning som nog många av de 12 000 besökarna har hoppats på.
