Sad Day for Puppets – Come Closer

Ända sedan jag på 90-talet blev handlöst förälskad i The Sundays och Harriet Wheelers röst, har jag varit svag för den sköra, slöjbelagda kvinnliga vokalisttypen, som jag får en dos av även i Sad Day for Puppets.

Sångerskan Anna Eklund och resten av bandet ger oss med sitt tredje album Come Closer fortfarande lättsam och småskramlig indiepop, för trots att ansatsen varit att röra sig mer åt det syntbaserade hållet, så dominerar fortfarande gitarrerna. Vilket verkligen inte är ett problem – utan tvärtom, så har Eklunds röst hittat hem i alla skikt av strängarnas melodier.

Bolag: Ha Ha Fonogram Releasedatum: 28/8
Bästa spår: Destroyer

Hela Come Closer har ett tydligt stråk av melankoli och Eklunds stämma är märkligt kameleontisk i sitt uttryck. Förutom de vanliga jämförelserna med 90-talsband som tex The Breeders, så tycker jag mig höra spår av både brittiska Kirsty MacColl, The Primitives och svenska Paola. ”Cold hand” är en given poppärlehit och ett smart val som första singelsläpp från albumet. Särskilt ”Destroyer” som är tungt ödesmättad och ”Sugar”, kanske den mest ohämmade syntflirten, sticker tacksamt ut som lite hårdare, lite mörkare. Resten av albumet är tyvärr, med några undantag, trevligt att lyssna på, men alltför odefinierat i sitt uttryck för att riktigt beröra.

Och kanske är det just det som är svagheten, att inte ha en tydligare Anna Eklund – det skulle det här ljuvligt syntskramlande bandet tjäna på.

6/10