Lydia Lunch Retrovirus: Malmöfestivalen, Malmö 23/8


I unga år var Lydia Lunch, enligt egen utsago, inte rädd för någonting – däremot var hon arg på det allra mesta. Med sin totalt ohämmade ”fuck you”-attityd blev hon en central figur inom den kortlivade och helt New York-baserade sena 70-talsrörelse som kallas no wave. Blott 16 år gammal bildade hon Teenage Jesus & the Jerks – ett band som, för att citera Fredrik Strage, ”tyckte att punk var kvävande Chuck Berry-musik och ville skrika högre”. Tillsammans med andra no wave-band som DNA, Mars och Theoretical Girls utforskade de gränsen mellan musik och oljud på ett sätt som tidigare endast gjorts i konstkretsar (definitivt aldrig inom rockmusiken). Utan no wave hade varken Sonic Youth eller Swans låtit som de gör och Thurston Moore lär ha varit en flitig besökare på tidigare nämnda bands spelningar (vilka enligt scenens hårt dragna DIY-linje huvudsakligen ägde rum i provisoriska lokaler som rivningshus eller vindsvåningar runt om i New Yorks mindre bemedlade områden).

Lydia Lunch har hunnit bli 54 år gammal och lämnade New York för länge sedan (hon är sedan några år tillbaka bosatt i Spanien). Men ikväll handlar det om hennes förflutna. Under namnet Lydia Lunch Retrovirus gör hon – uppbackad av musiker som spelat med andra erkända noiserock-namn som Swans, Foetus och The Flying Luttenbachers samt tidiga Sonic Youth-trummisen Bob Bert – ett retrospektiv som spänner över hela karriären. Spelningen går (nästan) i kronologisk ordning och allt stöps om i no wave-trogna tolkningar. Bas och trummor driver låtarna framåt medan gitarristen Weasel Walter växlar mellan att spela slide, melodier eller bara låta rundgången löpa amok. De korta Teenage Jesus-låtarna (eller snarare urladdningarna) låter väl inte lika spännande idag som jag förmodar att de gjorde 1977. Riktigt intressant blir det först när de når fram till Lydias ”gothplatta” 13.13 och gör en snygg suggestiv ”Afraid Of Your Company”. Rowland S. Howard-duetten ”Burning Skulls” fungerar också när Lydia sjunger den på egen hand. Även hennes nuvarande projekt – noise-bluesiga Big Sexy Noise – representeras av en blytung ”The Gospel Singer”.

Det allra bästa som händer på hela kvällen är dock när det svartklädda gamla noiserockgänget bestämmer sig för att riva av två covers – och det första valet faller på Suicides ”Frankie Teardrop”. Berättelsen om den skuldsatta fabriksarbetaren Frankie som mördar hela sin familj i ren desperation får – i Suicides originalversion – Nick Caves mördarballader att framstå som vaggvisor. När Retrovirus drar ut den till ett rundgångsindränkt avgrundsvrål samtidigt som Algis Kizys ser ut att försöka slita strängarna av sin bas, är det som att se en otäck skräckfilm i slowmotion. De avslutar med en sönderstrimlad version av Alice Coopers ”Black Juju” där den mörka stämningen i princip är det enda som tillvaratagits från originalet. Under de avslutande fem minuterna är det fritt spelrum för Weasel att utföra alla sina effektpedalskonster (och Thurston Moore-poser). När han till slut parkerar gitarren på förstärkaren står hela främsta raden med stora leenden på läpparna – medan tivolibesökarna mitt emot Posthusplatsen förmodligen har satt sockervaddet i halsen. För att citera Lydias mellansnack: ”Either you fucking get it – or you don’t”.



Bild från Stockholm dagen efter, 24/8