Malmöfestivalen fångar själva essensen av begreppet folkfest med musik för hela familjen, gammal som ung, alla ska med, småbarnen, klubbkidsen, indiepopparna, hårdrockarna, jazznördarna och panflöjtsälskarna (om det nu finns några sådana). Torsdagen är de nostalgiska 40-talisternas dag. I horder vallfärdar de till Stortorget för att se först Mikael Wiehe, pausa för lite langos och vildssvinskebab, och därefter Eva Dahlgren. Jag känner att jag inte riktigt är rätt målgrupp och nöjer mig med Dahlgren, en artist jag inte har lyssnat på sedan, tja, aldrig. När hon hade sin storhetstid i slutet på 80-talet och början på 90-talet var det bara tuffa akter som Roxette och New Kids On The Block som gällde för mig, inte en trubadur som sjöng om änglar, stjärnor och vindar som vänder.
Att Eva Dahlgren är en av landets populäraste artister råder det dock ingen tvekan om, vilket jag som oinvigd snabbt förstår orsaken till. Redan efter inledande ”Ung och stolt” är jag fast. Dahlgren spelar på sin snygga, vita gitarr och sjunger med inlevelse och pondus. Det är mycket svårt att skapa en intim och äkta känsla på en stor scen framför tusentals besökare, men hon lyckas verkligen hänföra publiken. Efter andra låten, ”Jag är gud”, skämtar hon om att hon är gud, men att det inte är hennes fel om det börjar regna, hon ansvarar bara för värmen ‒ och värme är precis vad hon utstrålar. Det är omöjligt att inte svepas in och trivas i hennes sköna mjukrock och jag har aldrig sett så många sensuellt dansande medelålders män i mitt liv.
Eva Dahlgren är inte bara en skicklig låtskrivare och sångerska, utan också historieberättare. Mellan låtarna delar hon med sig av små anekdoter från barndomen, kritik mot de ryska antihomolagarna, humoristiska betraktelser från livet i New York och skämt om påvens hatt. Vi får veta att ”Sand” är tillägnad hennes bror och ”Snö” hennes fru. Dessa är förhållandevis sentida alster, tonvikten ligger på åren 1987-1991, inte minst storsäljaren En blekt blondins hjärta, och det är också de låtarna som möts av mest jubel från publiken. De har dock klätts i en modernare, fylligare skrud, snyggt arrangerade och uppburna av ett alldeles superbt band. Exempelvis blir ”Vem tänder stjärnorna”, ”Lev så” och ”Kom och håll om mig” magnifikt episka rockballader. Och givetvis är publikfavoriten ”Ängeln i rummet” andlöst vacker.
Men bland det äldre materialet smyger sig också en helt nyskriven låt in, den fantastiska ”Säg mitt namn”, som för mig som nyblivet fan framstår som kvällens höjdpunkt. Innan den blekta blondinen tar farväl i slutet på den mäktiga ”Allting om igen” dyker texten KÄRLEK upp bakom henne och det är precis vad jag känner när jag traskar hem genom natten.
Bild från Göteborg i lördags!
