The Joy Formidable: Malmöfestivalen, Malmö 21/8

Musikåret 2011 kändes i mitt tycke som ett mellanår. Visserligen kom PJ Harveys lysande album Let England Shake, och det dominerade också mycket riktigt flertalet albumlistor vid årets slut, men i övrigt kändes det tämligen tunnsått.

Men naturligtvis fanns det undantag. Bland annat hade den walesiska trion The Joy Formidable i början av året släppt sitt debutalbum The Big Roar, och även om det knappast kan kallas banbrytande med sin shoegazande ljudvägg hade det ändå tillräckligt med starka låtar för att fånga mitt intresse. Tidigare i år kom uppföljaren Wolf’s Law, och det är alltså med anledningen av denna som bandet är ute och turnerar.

Shoegaze innebär traditionellt att bandet står bakom långa luggar och inåtvänt tittar på sina skor medan de maler fram ett öronbedövande gitarrmangel. Men den som förväntade sig ett sådant framträdande den här småmulna kvällen blir besviken. Rhiannon Bryan far omkring på scenen som ett övertänt tomtebloss och prickar av den ena klassiska rockposen efter den andra. Rhydian Dafydd utgör krockskydd åt henne på scenens vänsterkant, och till höger sitter Matthew James Thomas och bankar frenetiskt bakom sitt trumset. Den enda gången bandet befinner sig i relativ stillhet är när ”Little Blimp” inleds med dikten ”The Arrow And The Song” av den amerikanska poeten Henry Wadsworth Longfellow. Ett rätt pretentiöst grepp, kan man tycka, men det här är också ett band som drar alltmer åt det bombastiska och som uppenbarligen siktar på de stora arenorna. Faktum är att det stundtals känns som att Muse väntar strax bakom en fläskig syntmatta.
De inleder med en något uppskruvad version av ”This Ladder Is Ours” och fortsätter sedan att avverka låtar från de båda albumen.

Bandet tar sig tid att dyka in i låtarna och bygga upp en skön intensitet, vilket såklart ett gammalt My Bloody Valentine-fan som undertecknad uppskattar. I vissa nummer drar det åt ett mer grunge-aktigt röj, men i andra låtar märker man av äldre influenser, till exempel i ”Maw Maw Song” som i liveversionen dras ner ett snäpp i tempo och visar sig nedstiga i direkt led från Black Sabbath.

Avslutande ”Whirring” inleds med att Rhiannon Bryan furiöst plöjer loss med gitarren och avslutas på klassiskt rockmanér med omkullvälta högtalarstackar. Och som publik är det bara att tacka Malmöfestivalen för en fin bokning och sedan med upplivade livsandar ge sig ut i vimlet.