När norska black metal-storheterna Marduk spelade på Posthusplatsen förra året – på en utomhusscen mitt emot Malmöfestivalens samlade arsenal av karuseller och sockervaddsförsäljare – blev kontrasterna så stora att det kändes surrealistiskt. När landsmännen i Kvelertak i år intar samma scen så är det tvärtom slående hur väl sexmannabandet passar in mitt i nöjesfältet. Att se Kvelertak live är precis lika roligt som (folk som inte blir lätt åksjuka) verkar tycka det är att åka slänggunga. På bara några år har Kvelertak blivit så stora som det överhuvudtaget går att bli om man envisas med att sjunga på norska. De är även så folkliga som ett band som gör musik med black metal-anknytningar överhuvudtaget kan bli. Men black metal-släktskapet handlar bara om kosmetiska detaljer: Erlend Hjelviks growlande sångstil, flirtandet med ockulta teman – och så trummorna som ibland övergår i blastbeats (dessa partier flankeras lite extra under kvällen av blinkande stroboskop). Framför allt handlar Kvelertak om rock’n’roll – av det allra skitigaste och mest underlivsbejakande slaget. Det är ett arv som de förvaltar från landsmännen i Turbonegro och de har kommit en lång väl under de tre år som har gått sedan de presenterade sig för världen med det självbetitlade debutalbumet.
Tidigare i år släpptes uppföljaren Meir och sedan dess har de spelat live en hel del. Senast de var i Malmö var för bara några månader sedan på KB. De gav då intryck av att vara en ostoppbar och fullständigt outtröttlig rock’n’roll-maskin (eller kanske snarare “black’n’roll”-maskin). Riktigt lika energiska känns de kanske inte ikväll – en fullbokad vår- och sommarturné senare. Men de är inte tröttare än att Erlend orkar med några vändor ut på publikernas händer samtidigt som de tre gitarristerna slänger runt med instrumenten. Ljudet är inte oklanderligt på Posthusplatsen och något tekniskt problem får den tredje gitarren att försvinna vid några tillfällen. Men de behöver bara trummor och bas för att dra igång det karaktäristiska introt till “Mjöd” – vilket också är momentet som frammanar mest röj (och armvevande) blank publiken.
Måhända är de inte ostoppbara – men Kvelertak anno 2013 är tillräckligt samspelta och välsmorda för att jag ska börja tvivla på att de skulle kunna göra en dålig spelning ens om de försökte.
